Politisk ”pedagogik” och verkligheten

Lärarna bör ta tillbaka sin roll är rubriken på en debattartikel av gymnasisten Walter Berggren i SvD 24 maj (här). Han skriver bl a

Enligt de debattartiklar som publiceras dagligen kommer jag som gymnasieelev och mina klasskamrater bli utkonkurrerade av genier från östasiatiska länder såsom Kina, Sydkorea och Japan på den globala marknaden. Den utbildning vi får ligger på en betydligt lägre nivå än den tidigare generationer fick. Försvararna av det svenska skolsystemet har hävdat att vi trots allt är bra på kreativ problemlösning. Tyvärr visar den senaste Pisa-studien att vi inte ens är bra på det. Vi är helt enkelt inte smarta. Att det ser ut som det gör förvånar dock inte mig.

Och orsaken till detta är den gällande ”pedagogiken”, att eleverna själva skall söka sin kunskap:

 I stället för att läraren stod framme vid tavlan och undervisade fick vi i uppgift att skriva en uppsats om ämnet. Slutresultatet var att hela klassen satt i datorsalen och ”forskade” om ämnet. Själva ”forskandet”, som det ofta kallades av både lärare och elever, innebar ofta i praktiken att skriva av en Wikipedia-artikel, fast med egna ord. Sedan lämnades arbetet in och proceduren upprepades i nästa moment. Rapportskrivandet blev ett tankebefriat rutinarbete och väldigt lite satt kvar efteråt.

När läraren inte kollar, gömmer sig eleverna bakom sina dataskärmar och spelar spel – på sin, och skattebetalarnas,  dyrbara utbildningstid.

Minns någon, när eleverna skulle läras matematik genom mängdlära? Resultatet blev ett antal skolgenerationer, som inte kunde matte.

När våra politiker vid makten experimenterar med våra barn och deras utbildning, gör man det med hela landets barn och elever. Och man är inte angelägen om, att snabbt ta reda på, om experimentet kanske går åt skogen – ty det finns djupare ideologi, skolans ”sociala roll”, bakom experimenten, som backas upp av intensiv propaganda och med hänvisning till rättroende ”experter”.

Föräldrar, lärare och forskare, som finner, att det innevarande politiska experimentet, kanske inte är bra, utan negativt, farligt eller helt åt skogen för åtminstone vissa närstående barn och ungdomar, har svårt att få gehör. Svårt att säga emot propagandan, mot ”experterna”, mot ideologin – eller helt enkelt är rådda om sina positioner, sina karriärer, sina forskningsanslag, att vara politiskt ”aparta”…..Se t ex artikeln om bristen på forskning runt förskolans effekter på barnen av professor Ulla Waldenström (här).

Så eländet får fortsätta, och fortsätta… Och när Pisa och andra undersökningar eller barn och ungdomspsykproblemen blir alltför besvärande, då undviker man att gå till roten, till orsakerna bakom. I stället skrapar man på ytan eller hittar något argument som skall stödja den politiska ideologin: Det fria skolvalets fel….  Vinstens fel ….Datoriseringens fel…. Föräldrarnas fel …. eller kommer med trollformler som att ”skolan skall bli världens bästa” och förbud mot alternativ, som får de politiska experimenten att lysa i sin skadlighet – t ex kriminalisering av hemundervisning i vårt land.

Är det någon som tror, att dessa farliga, skadliga politiska experiment med hela våra barn och ungdomsgenerationer hade kunnat fortgå så länge, om de enskilda föräldrarna, familjerna, lärarna efter eget huvud, men under öppenhet och insyn, hade fått respekt och ekonomiskt utrymme för ”våra religiösa och filosofiska åsikter” som Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna skulle tillförsäkra oss föräldrar ?