Category Archives: Föräldraansvar

Power to parents!  – namninsamling i protest

Power to parents! är slagordet för det nya Barnomsorgsupproret.

Det samlas in proteströster på Internet mot tvånget i svensk familjepolitik här

När vi fick syn på länken till denna röstinsamling på FB kopierade vi och klistrade in uppmaningen till proteströstning här.  Susanne Nyman Furugård har påtalat, att så får man inte göra, eftersom uppmaningen var ett blogginlägg – något som vi beklagligtvis inte insåg.

Den nu aktuella uppmaningen att visa upp sin protest påminner oss så klart, om 1970-talets väldiga protestnamnsinsamling – Familjekampanjen –  organiserad av Brita Nordström, som lämnades in till politikerna med ca 63 000 namn.  Dock fortsatte listorna med protestnamn att strömma in efter inlämnandet och närmade sig 100 000.  Och detta var alltså på den tiden, då insamlingar fick ordnas genom postutskick, papperslistor, insamlingar, återsändningar, inlämnande och massor av frivilligt, ideellt arbete.

Olof Palme skrev senare om ”den s k Hemmafrukampanjen, men att nu var hemmafrun död”.

Men, av den nu aktuella insamlingen och många andra initiativ, inlägg, argument, erfarenheter, hjärnforskning, ohälsa, relationsproblem, skoluselhet och flera proteströrelser som Haro, Hemmaföräldrar, Barnens Rätt till Föräldrarnas Tid, Hållbarfamiljepolitik.nu, NKMR, MRR … etc etc att döma, är hemmafrun ingalunda död.  Tvärtom är vi många, som värnar om rätten att under barnens känsliga år få ägna sig åt dem och deras fostran. Och att inte, av dagens skamliga politiskt-ekonomiskt tvång, tvingas att byta vård och fostran av de egna barnen, mot ett betalt arbete, till exempel med att vårda och fostra andras barn.

Skriv på protestnamnsinsamlingen – och skänk gärna en tacksam tanke åt alla de tidigare kämparna för människors – föräldrars – frihet och mänskliga rättigheter i vårt land. Brita Nordström och vår Familjekampanj – som ju som synes fortfarande pågår i ett antal förgreningar i en protest mot tvång och förtryck i vårt land, som svårligen kan stoppas med hjälp av Palmeska trollformler.

Läs t ex om denna väldiga namninsanling och den fega reaktionen från de styrande socialisterna här ”Familjekampanjen fortsätter”  eller  Brita Nordströms artikel ”Skall familjen krossas?” här

Boken ”Familjekampanjen fortsätter” kan tas ner som pdf från http://www.barnensratt.se  förnämliga arkiv här.

Krister Pettersson

Annonser

Den oresonabla -ismen. Statsindividualismen.

Dagens (10/1) Sydsvenskan har på ledarplats en signerat-artikel av Henrik Bredberg med titeln  ”Staten och individen i samma båt”  här.   Artikeln kommenterar filmen The Swedish theory of love , som nu går upp på biograferna. Filmen har enligt Bredberg budskapet, att ensamhet dödar, vilket filmaren Erik Gandini utropar i P1-morgon:

Gandini har ett ärende. Han pekar på blågul ensamhet – världsledande i singelhushåll, andlig nöd och död i isolering. Han vill ersätta oberoendet – som han ser som en olycklig mix av social ingenjörskonst och nyliberalism – med ömsesidigt beroende.

Se beskrivs Gandinis ärende av Bredberg, som menar att detta är alldeles fel, ty nu lyder vi under en -ism, ”som åt alla lycka bär”.  Denna -ism är Statsindividualismen, vilken gör att individen – människan – väljer själv:

Du kan själv med benäget bistånd från en stat som bejakar individens sociala och ekonomiska autonomi, och i sällskap med släkt och vänner – i den omfattning ni själva vill. 

Ja – så skriver Bredberg, och så skriver Sydsvenskan. Ständigt och jämt trummar tidningen in vikten av att själv välja sitt liv, vikten av mänskliga rättigheter, vikten av jämställdhet….  Senast t ex i ledartexten av Heidi Avellan 8/1 där hon igen skriver:   ”Respekt för lagen, för demokrati och mänskliga rättigheter, jämlikhet och jämställdhet, allas lika värde och individens rätt att välja sitt liv”.

Fast – vissa mänskliga rättigheter skall ju bara inte respekteras, artikel 8, artikel 2 i första tilläggsprotkollet m fl i Europakonventionen. Och vissa livsval är ju bara så förkastliga!  Och lika värde gäller ju inte för kristdemokrater och cupcakesbakande hemmafruar -skriver Avellan och Sydsvenskan. Ofta, och tydligt, skamlöst hycklande !

Och denna -ism, denna Statsindividualism, som till alla lycka bär, bättre än gemenskap, tvåsamhet, samhörighet, samarbete …. den har vi sett prov på just nu vid årsskiftet. Prov på vad Staten nu menar är rätt och lagom åt individen. Jo, individen skall fortfarande ha råd med att köpa vissa arbeten inom reparation, om- och tillbyggnad, och städhjälp och så.  Fast inte lika mycket råd efter årsskiftet, nej (50-30) /50 = 40% mindre råd, när avdraget minskar från 50 till 30%. Och matlagning skall vi inte alls ha råd med att köpa – slut med det.

Kan detta statliga årsskiftesändrande tyda på ”en stat som bejakar individens sociala och ekonomiska autonomi, och i sällskap med släkt och vänner – i den omfattning ni själva vill” som Bredberg beskriver -ismen ??    Kunde det inte tänkas, att  det möjligen vore lättare att tala med sina närmaste om vad man kan ha råd med, än med denna Stat – denne Övermodige Beskyddare till (S)torebror, som numera är inne och klampar i det mest ömtåliga av människors och familjers privata liv, i hemmets härd, i relationer mellan föräldrar och barn, med barnens fostran….

Ty – Staten och politiker i kommun och landsting – tar numera hand om våra resurser, våra pengar, till förfärande nivåer – 69% enligt Swedbank får en normalinkomsttagare betala av sin lön, via sin arbetsgivare, via moms, energi- och punktskatter etc. etc. Av 300 000 intjänade kronor, betalar en medelavlönad över 200 000 kronor i öppna och dolda skatter. Fast hon får tillbaka mycket. Om du bara gör som politikerna vill, vill säga. Sätter du dina två barn i politisk fostran på dagis och förskola får du 300 000 kronor tillbaka i subvention. Ja inte bara 30%, eller 50% av kostnaden som för ROT och RUT, nej 95% av dagiskostnaden får du subventionerad – ja egentligen över 100% av barnkostnaden, eftersom mat, leksaker etc. går med på bytet – när du byter dina barns vård och fostran mot något oviktigt bortaarbete, alltså.

Och detta går det inte att resonera om vid köksbordet med någon partner eller tjänstesäljare. Om Staten är partner, är den inte resonabel. Och inte heller fair – inte rättvis. Staten är alldeles för stor och övermäktig och okänslig för människors olikheter och önskningar.  Bredberg skriver i dagens Sydsvenskan:  ”Staten och individen sitter i samma båt. Sant. Det innebär, trots allt, en rätt behaglig roddtur”.  Ja, kanske för Bredberg, Avellan och andra anpasslingar kan detta vara sant.  För oss andra är det, som om nån satt Fan själv i vår lilla hemmabåt –  och ingalunda till vår båtnad!

Den hjärtlösa, dagisfostrade, Nya Människan

I dagens (20/8) P1 klagar Räddningstjänsten över allmänhetens passivitet. Folk griper inte in vid olyckor, trots att man är först på plats. Man ställer sig att filma i stället för att försöka rädda liv och egendom. Inte ens på uppmaning från Räddningstjänsten vill man hjälpa till, som när det gällde att bilda en kedja ut i vattnet för att snabbt finna en drunknande …

Ja – vad har det blivit av svenskarna egentligen. Var har empati, moral, civilkurage, medmänsklighet och sunda värderingar i allmänhet tagit vägen?

Och – varför kopplar inte Räddningstjänsten, eller media eller någon politiker denna förfärande förändring i folks värderingar till deras, människornas – svenskarnas, fostran?  Varför undrar ingen över om det möjligen kan ligga något i, att gamla goda värderingar har försvunnit när så gott som hela befolkningen numera undergår Statens – (S)torebrors – fostran?

Varför undrar ingen över detta – när det från utlandet kommer larmrapporter om “behavioural problems” bland daghemsfostrade barn och ungdomar. När de kanadensiska forskarna Neufeld och Maté så tydligt pekar på konsekvenser av att föräldrafostran är avskaffad? Med konsekvenser för anknytning, empati och respekt?

Fast – sådana larmrapporter om konsekvenserna av dagisfostran kommer ju utomlands ifrån. I vårt land får ju inget negativt runt dagistvångets konsekvenser nämnas, ens antydas. Här har det socialistiska Utopia smugits in befolkat med den Nya Människan som (S)torebror fostrat fram – utan gamla borgerliga värderingar. Men också utan empati och mänsklighet.

Krister Pettersson

De sjuka kommer att resignera – och då bli friskare! Hartman i SvD

Laura Hartman försäkringsdirektör, Försäkringskassan, docent i nationalekonomi, skriver i dagens SvD om att ”jämställda föräldrar är sjukare” än de föräldrar som delar arbetet mindre ”jämställt”. Tidningen presenterar artikeln med:

Familjesituationer, som innebär en traditionell arbetsfördelning mellan mannen och kvinnan har lägst risk för sjukfrånvaro. Övriga situationer innebär en högre risk för sjukfrånvaro för både kvinnor och män, skriver Laura Hartman, Försäkringskassan.

Kostnaderna för Försäkringskassan, skattebetalarna och folkhushållet är enorma för denna extra sjuklighet bland föräldrar, som inte vill eller förmår stå emot den totalitära politisk-ekonomiska styrningen i landet.

Man skulle då tro, att den i den höga sjukligheten och det stora pengautflödet insatta skribenten skulle ha skrivit, att denna effekt av det politiska tvånget är så förfärande negativ, att tvångspolitiken rimligen måste mildras.

Men – det skriver inte Laura Hartman.  Och inget skriver hon heller om de höga kostnaderna för VAB-andet, den ökade psykiska ohälsan eller ökningen av självmord i vårt land.

Nej – tvärtom. Hartmans budskap till läsarna – och politikerna – är det, att inte bry sig om den ökade ohälsan, de ekonomiska och mänskliga förlusterna eller andra negativa följder av politikernas förtryck !   Ty förr eller senare kommer offren för detta förtryck och deras omgivning att acceptera det oundvikliga. Acceptera, att det inte gives någon återvändo till ett liberalt, frihetligt, sundare samhälle, där föräldrar kunde inrätta sig enligt egna – inte politikernas värderingar och diskriminering av vissa medborgares åsikter och arbete.

Och – i denna sin resignation kommer offren, de kuschade, förtrampade undersåtarna, att åter bli friskare. Så skriver den politiskt rättrogna tjänstemannen / kvinnan på det Storebrors Nyspråk, som vi vanliga medborgare omöjligt kan förstå.

Krister Pettersson

Den förfärande familjepolitiken. Vems är felet ?

Madeleine Lidman i Hemmaföräldrars Nätverk beskriver utmärkt eländet i svensk familjepolitik här. Kommentarerna efter texten handlar bl a om ”vems fel” den förfärande utvecklingen är.

Vems fel?  Det är inte så, att vi, föräldrar och andra medborgare, i ”demokratisk ordning” har valt dagens system med offentlig fostran och vård av våra barn.  Roten finns hos Marx och Engels och den socialistiska strävan att komma ifrån den ”borgerliga” familjen med dess ”gammalmodiga” överföring av värderingar till barnen. Detta hindrade ju genomförandet av det socialistiska Utopia.

Genom progressiva skatteskalor, klagade många kvinnor som ville yrkesarbeta, att det blev för litet kvar av lönen när sambeskattningen drog upp familjens marginalskatter.

I stället för att ”platta till” skatteskalorna för att avskaffa progressiviteten, avskaffade socialisterna sambeskattningen – och så småningom ”familjen” som juridiskt begrepp och som samhällets grundsten.

Inflationen höjde automatiskt också de individuella skatterna.  Politikerna håvade in massor av skattepengar, utan att befolkningen har kunnat välja eller ens informerats om effekterna av inflation – progressivitet.

Politikerna började erbjuda daghem till kraftigt nersatta – subventionerade – priser. Med de allt högre skatterna och avskaffandet av avdrag för försörjningsbördan (grundavdragen blev helt otillräckliga för att försörja sig med inflationens hjälp), blev allt fler tvingade att lämna sina barns vård och fostran ifrån sig. Idag är det ytterst få som kan slippa undan den politisk-ekonomiska styrningen.

Brittiska forskaren Patricia Morgan jämför familjepolitiken i vårt land med Sovjetunionen.  Att det har kunna gå så illa – som Madeleine beskriver – förklarar Morgan som den socialistiska ”kupp” jag här beskriver och med s-kvinnorna som främsta drivkraft.  Jämför dessas propagandaskrift ”Familjen i framtiden – en socialistisk familjepolitik”. Den kan laddas ner från http://www.barnensratt.se / arkiv.

Att våga säga, att ”kejsaren är naken”

SVENSK Familjepolitik med bakgrund i Marx, Engels, Myrdals…. definieras väl i s-programmet Familjen i framtiden, från ca 1970.

I suveränt förakt för några Mänskliga Rättigheter skriver socialisterna: ”När det gäller den sociala, intellektuella och materiella vården (av barnen) bör ansvaret i första hand ligga på samhället” och endast “när det gäller den emotionella vården har både familjen och samhället en stor betydelse och delat ansvar” och “Familjepolitiken är den plattform, på vilken vi skall bygga det helt socialistiska samhället”.

Föräldrar skall alltså hållas ifrån sina barn så mycket som möjligt. Och föräldrar skall göras beroende av staten och facket genom ett yrkesarbete. Arbetet med hem och egna barn görs värdelöst genom att sådant subventioneras våldsamt i politiska institutioner. Föräldrar, som inte anpassar sig till systemet döms till misär, som nationalekonomen och professorn Bo Södersten skrev. Propagandan skyler över familjepolitikens övergrepp på frihet och mänskliga rättigheter med påhittade Högre Värden, som JÄMSTÄLLDHET, GENUS, BARNS BÄSTA osv.

Marika Formgren var intervjuad i radioprogrammet Danmarks Röst. Man kom bl a in på detta med svensk consensus – att ingen i Sverige vågar säga, att ”kejsaren är naken”.

ROBERT WAHLSTRÖM skriver i Sydsvenskan 3/8:

”Det känns som om något allvarligt måste ha hänt med den allmänna attityden för humant uppträdande. Dagligen överhopas vi av nyheter om övergrepp på barn, misshandel och tydliga brister i den allmänna välfärden. Vi meddelas också om allt högre och skrämmande självmordstal och om ett ökande antal familjebråk. Den här uppräkningen av misslyckanden som drabbar barn kan fortsätta långt bortom läsfältet”

Detta är en utveckling vi har sett under många år. Men få, inte heller Robert Wahlström, vågar säga, att kejsaren är naken, att peka ut kopplingen mellan den eländiga utvecklingen och den grundliga familjenerbrytningen i vårt land.

Det duger inte. Tala klartext – skrik ut, att kejsaren alls inte har några kläder! Var med oss i de många protestorganisationerna mot den omänskliga familjepolitiken, som jämförs med Sovjetunionen av brittiska forskaren Patricia Morgan i Family policy. Family changes. Sweden, Italy and Britain compared (CIVITAS).

Krister Pettersson

Politisk ”pedagogik” och verkligheten

Lärarna bör ta tillbaka sin roll är rubriken på en debattartikel av gymnasisten Walter Berggren i SvD 24 maj (här). Han skriver bl a

Enligt de debattartiklar som publiceras dagligen kommer jag som gymnasieelev och mina klasskamrater bli utkonkurrerade av genier från östasiatiska länder såsom Kina, Sydkorea och Japan på den globala marknaden. Den utbildning vi får ligger på en betydligt lägre nivå än den tidigare generationer fick. Försvararna av det svenska skolsystemet har hävdat att vi trots allt är bra på kreativ problemlösning. Tyvärr visar den senaste Pisa-studien att vi inte ens är bra på det. Vi är helt enkelt inte smarta. Att det ser ut som det gör förvånar dock inte mig.

Och orsaken till detta är den gällande ”pedagogiken”, att eleverna själva skall söka sin kunskap:

 I stället för att läraren stod framme vid tavlan och undervisade fick vi i uppgift att skriva en uppsats om ämnet. Slutresultatet var att hela klassen satt i datorsalen och ”forskade” om ämnet. Själva ”forskandet”, som det ofta kallades av både lärare och elever, innebar ofta i praktiken att skriva av en Wikipedia-artikel, fast med egna ord. Sedan lämnades arbetet in och proceduren upprepades i nästa moment. Rapportskrivandet blev ett tankebefriat rutinarbete och väldigt lite satt kvar efteråt.

När läraren inte kollar, gömmer sig eleverna bakom sina dataskärmar och spelar spel – på sin, och skattebetalarnas,  dyrbara utbildningstid.

Minns någon, när eleverna skulle läras matematik genom mängdlära? Resultatet blev ett antal skolgenerationer, som inte kunde matte.

När våra politiker vid makten experimenterar med våra barn och deras utbildning, gör man det med hela landets barn och elever. Och man är inte angelägen om, att snabbt ta reda på, om experimentet kanske går åt skogen – ty det finns djupare ideologi, skolans ”sociala roll”, bakom experimenten, som backas upp av intensiv propaganda och med hänvisning till rättroende ”experter”.

Föräldrar, lärare och forskare, som finner, att det innevarande politiska experimentet, kanske inte är bra, utan negativt, farligt eller helt åt skogen för åtminstone vissa närstående barn och ungdomar, har svårt att få gehör. Svårt att säga emot propagandan, mot ”experterna”, mot ideologin – eller helt enkelt är rådda om sina positioner, sina karriärer, sina forskningsanslag, att vara politiskt ”aparta”…..Se t ex artikeln om bristen på forskning runt förskolans effekter på barnen av professor Ulla Waldenström (här).

Så eländet får fortsätta, och fortsätta… Och när Pisa och andra undersökningar eller barn och ungdomspsykproblemen blir alltför besvärande, då undviker man att gå till roten, till orsakerna bakom. I stället skrapar man på ytan eller hittar något argument som skall stödja den politiska ideologin: Det fria skolvalets fel….  Vinstens fel ….Datoriseringens fel…. Föräldrarnas fel …. eller kommer med trollformler som att ”skolan skall bli världens bästa” och förbud mot alternativ, som får de politiska experimenten att lysa i sin skadlighet – t ex kriminalisering av hemundervisning i vårt land.

Är det någon som tror, att dessa farliga, skadliga politiska experiment med hela våra barn och ungdomsgenerationer hade kunnat fortgå så länge, om de enskilda föräldrarna, familjerna, lärarna efter eget huvud, men under öppenhet och insyn, hade fått respekt och ekonomiskt utrymme för ”våra religiösa och filosofiska åsikter” som Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna skulle tillförsäkra oss föräldrar ?TheSwedishExperimentInFamilyPolitics