Category Archives: Föräldraansvar

Den överstarka staten 

Krister Thelin skriver i dagens SvD, 5/11, utgående från en “rapport” från Arena Idé, författad av fackföreningsjuristen Oskar Taxén. Denne ondgör sig i rapporten över att ”juridifieringen” – domstolar – står emot de socialistiska strävandena efter en mäktig stat på de enskilda medborgarnas bekostnad. Ondgör sig över, att det fortfarande finns vissa maktdelningsprinciper kvar, trots regeringsformen från 1974 med “all makt” från folket (d v s en folkmajoritets representanter). Särskilt illa är EU-medlemskapet och att Europakonventionens Mänskliga Rättigheter (EKMR) från 1950 därmed blev svensk lag 1995 (till slut, efter mycket socialistiskt motstånd).

Socialdemokratin såg – och ser fortfarande som “rapporten” visar- med misstro på jurister (Palme: ”de är inte vårt folk” eller om Europadomstolen som “Petréns lekstuga”). 

Olustig för socialisterna, minst sagt, särskilt när den fällde Sverige – svenska staten – på en rad områden under 1980-talet.

Det är mycket fagert tal i vårt land om vikten av “mänskliga rättigheter”, men okunnigheten om, eller nonchalansen mot, rättighetskatalogen i EKMR är monumental. Också utanför de formellt socialistiska leden. De övergrepp på de flesta människors rättigheter i Sverige sker tveklöst när det gäller föräldrar och barn – familjer – i vårt land. Detta genom att “familjen” som samhällets grundsten och juridiskt begrepp är avskaffat, att en förälder inte anses ha mera rätt till sina barn än vilken vårdnadshavare som helst. Och den svenska socialistiska staten har genom de många målen mot svenska staten i “Petréns lekstuga” – Europadomstolen – lärt sig att förvilla domstolens ledamöter om det verkliga tillståndet i vårt land. Jag tänker t ex på fallet Kullman-Andersson, där makarna med sina barn inte nådde upp till en ekonomiskt existensminiminivå och hade nekats hjälp från stat och kommun. Detta på grund av att makan arbetade med de egna barnens vård och fostran, inte med andras, t ex som dagisanställd. 

Den arbetande makens inkomst räckte alltså inte att försörja familjen, när skatten var betald. Och man fick inget stöd, och ingen del av barnomsorgssuventioner, VAB etc. 

Familjen sökte rättelse och utdömda sina möjligheter i Sverige, varefter fallet gick till Europadomstolen, där svenska statens jurister lyckades få domarna att avslå makarnas klagan mot svenska staten. 

“Man får inte vara hemmafru på skattebetalarnas bekostnad”, löd domen i princip, och skattebetalarnas förening skrev, att nu var hemmafrun satt i skamvrån som “arbetsvägrare”.

Men, makens inkomst hade mycket väl räckt till, att försörja familjen. Fast efter en mycket hög skatt, utan hänsyn till försörjningsbördan, gick det ju inte. Stat och kommun hade tagit pengarna – och klart sagt ifrån, att ni får tillbaka dem bara om ni gör som vi vill: Lämna ifrån er era barns vård och fostran till oss! 

Övergreppen mot flera rättigheter i EKMR är många – skyddet för familjen och familjelivet, skydd mot diskriminering på grund av åsikt, föräldrarätten – att välja barnens fostran efter egen övertygelse etc, för att inte tala om föraktet för subsidiaritetsprinciper och sund marknadsekonomi. 

Så, trots att socialisterna anser att det finns en besvärlig “juridifiering” emot deras strävan mot det helt socialistiska Utopia, så lyckas man ändå – med ett förfärande resultat för oss, som kan överblicka en utveckling från 70-talet. Och detta genom att ta ifrån oss våra pengar – ja, en normalinkomsttagare betalar 69% i skatt enligt Swedbank – 32% till kommun o landsting, 31,4% via arbetsgivaren, moms, energi, punkt… alla möjliga skatter, öppna eller dolda. Genom att ta ifrån oss 2 av 3 intjänade kronor – och stenhårt deklarera, att ni kan få tillbaka dem – bara ni gör som vi vill. 

Och detta med Rättigheter och Europakonventionen, det kollrar vi bort – vi socialister i alla partier. Genom statens jurister, genom förvillande propaganda: Mänskliga rättigheter, det är sådant man inte har i långtbortistan. Genom Nyspråk – Jämlikhet, Genus uber alles, hen och queer ska man va, de e bra, det är bra – passa dig om du sticker ut. Och märkligt nog är det den gamla mansnormen som gör kvinnan jämlik i socialisternas ögon, det vill säga arbeta, och arbeta alltid, fast inte med dina egna barn och ditt eget hem – utan med andras.

Så, trots att det finns litet maktdelning kvar – som fackföreningsjuristen Taxén och andra socialister ogillar – så fixar man sin Statsfenimism och sitt Utopia genom annan, långt större och påtagligare makt: ta ifrån medborgarna det allra mesta av resultaten av deras arbete – 69% av bortaarbetet och över 100% om det är hemarbete.

Domaren och den borgerliga statssekreteraren Krister Thelin är hedervärd för sin viktiga artikeln i dagens SvD – men han är alldeles för ensam och ryter som en mus. Tyvärr !

http://www.e-pages.dk/svenskadagbladet/49429/article/650964/4/1/render/?token=1e9cec7dd5dab51e7c5f9e5f2fd187c0

Annonser

Föräldrars fostran minimal – om skoeländet

  ”Föräldrar måste på ett helt annat sätt än hittills, tvingas att ta ansvar för hur deras barn uppför sig ” skriver psykiatern Stefan Krakowski i dagens SvD i sin artikel om skoleländet i Sverige. 

 Visst är det anmärkningsvärt, att välutbildade personer inte har förstått, att barns uppfostran numera bara till en liten del görs av föräldrarna.  Att välutbildade personer inte pekar på den tvingande familjepolitiken som en stor orsak till eländet är kanske än mer anmärkningsvärt, men kan kanske förklaras av deras beroende av jobb och pengar från det offentliga, från politikerna. Man biter inte den hand som föder en i det tvångslikriktade Sverige.

     http://www.e-pages.dk/svenskadagbladet/49421/article/647936/4/3/render/?token=c131531c667280c81186d2d8483d31e4

Power to parents!  – namninsamling i protest

Power to parents! är slagordet för det nya Barnomsorgsupproret.

Det samlas in proteströster på Internet mot tvånget i svensk familjepolitik här

När vi fick syn på länken till denna röstinsamling på FB kopierade vi och klistrade in uppmaningen till proteströstning här.  Susanne Nyman Furugård har påtalat, att så får man inte göra, eftersom uppmaningen var ett blogginlägg – något som vi beklagligtvis inte insåg.

Den nu aktuella uppmaningen att visa upp sin protest påminner oss så klart, om 1970-talets väldiga protestnamnsinsamling – Familjekampanjen –  organiserad av Brita Nordström, som lämnades in till politikerna med ca 63 000 namn.  Dock fortsatte listorna med protestnamn att strömma in efter inlämnandet och närmade sig 100 000.  Och detta var alltså på den tiden, då insamlingar fick ordnas genom postutskick, papperslistor, insamlingar, återsändningar, inlämnande och massor av frivilligt, ideellt arbete.

Olof Palme skrev senare om ”den s k Hemmafrukampanjen, men att nu var hemmafrun död”.

Men, av den nu aktuella insamlingen och många andra initiativ, inlägg, argument, erfarenheter, hjärnforskning, ohälsa, relationsproblem, skoluselhet och flera proteströrelser som Haro, Hemmaföräldrar, Barnens Rätt till Föräldrarnas Tid, Hållbarfamiljepolitik.nu, NKMR, MRR … etc etc att döma, är hemmafrun ingalunda död.  Tvärtom är vi många, som värnar om rätten att under barnens känsliga år få ägna sig åt dem och deras fostran. Och att inte, av dagens skamliga politiskt-ekonomiskt tvång, tvingas att byta vård och fostran av de egna barnen, mot ett betalt arbete, till exempel med att vårda och fostra andras barn.

Skriv på protestnamnsinsamlingen – och skänk gärna en tacksam tanke åt alla de tidigare kämparna för människors – föräldrars – frihet och mänskliga rättigheter i vårt land. Brita Nordström och vår Familjekampanj – som ju som synes fortfarande pågår i ett antal förgreningar i en protest mot tvång och förtryck i vårt land, som svårligen kan stoppas med hjälp av Palmeska trollformler.

Läs t ex om denna väldiga namninsanling och den fega reaktionen från de styrande socialisterna här ”Familjekampanjen fortsätter”  eller  Brita Nordströms artikel ”Skall familjen krossas?” här

Boken ”Familjekampanjen fortsätter” kan tas ner som pdf från http://www.barnensratt.se  förnämliga arkiv här.

Krister Pettersson

Den oresonabla -ismen. Statsindividualismen.

Dagens (10/1) Sydsvenskan har på ledarplats en signerat-artikel av Henrik Bredberg med titeln  ”Staten och individen i samma båt”  här.   Artikeln kommenterar filmen The Swedish theory of love , som nu går upp på biograferna. Filmen har enligt Bredberg budskapet, att ensamhet dödar, vilket filmaren Erik Gandini utropar i P1-morgon:

Gandini har ett ärende. Han pekar på blågul ensamhet – världsledande i singelhushåll, andlig nöd och död i isolering. Han vill ersätta oberoendet – som han ser som en olycklig mix av social ingenjörskonst och nyliberalism – med ömsesidigt beroende.

Se beskrivs Gandinis ärende av Bredberg, som menar att detta är alldeles fel, ty nu lyder vi under en -ism, ”som åt alla lycka bär”.  Denna -ism är Statsindividualismen, vilken gör att individen – människan – väljer själv:

Du kan själv med benäget bistånd från en stat som bejakar individens sociala och ekonomiska autonomi, och i sällskap med släkt och vänner – i den omfattning ni själva vill. 

Ja – så skriver Bredberg, och så skriver Sydsvenskan. Ständigt och jämt trummar tidningen in vikten av att själv välja sitt liv, vikten av mänskliga rättigheter, vikten av jämställdhet….  Senast t ex i ledartexten av Heidi Avellan 8/1 där hon igen skriver:   ”Respekt för lagen, för demokrati och mänskliga rättigheter, jämlikhet och jämställdhet, allas lika värde och individens rätt att välja sitt liv”.

Fast – vissa mänskliga rättigheter skall ju bara inte respekteras, artikel 8, artikel 2 i första tilläggsprotkollet m fl i Europakonventionen. Och vissa livsval är ju bara så förkastliga!  Och lika värde gäller ju inte för kristdemokrater och cupcakesbakande hemmafruar -skriver Avellan och Sydsvenskan. Ofta, och tydligt, skamlöst hycklande !

Och denna -ism, denna Statsindividualism, som till alla lycka bär, bättre än gemenskap, tvåsamhet, samhörighet, samarbete …. den har vi sett prov på just nu vid årsskiftet. Prov på vad Staten nu menar är rätt och lagom åt individen. Jo, individen skall fortfarande ha råd med att köpa vissa arbeten inom reparation, om- och tillbyggnad, och städhjälp och så.  Fast inte lika mycket råd efter årsskiftet, nej (50-30) /50 = 40% mindre råd, när avdraget minskar från 50 till 30%. Och matlagning skall vi inte alls ha råd med att köpa – slut med det.

Kan detta statliga årsskiftesändrande tyda på ”en stat som bejakar individens sociala och ekonomiska autonomi, och i sällskap med släkt och vänner – i den omfattning ni själva vill” som Bredberg beskriver -ismen ??    Kunde det inte tänkas, att  det möjligen vore lättare att tala med sina närmaste om vad man kan ha råd med, än med denna Stat – denne Övermodige Beskyddare till (S)torebror, som numera är inne och klampar i det mest ömtåliga av människors och familjers privata liv, i hemmets härd, i relationer mellan föräldrar och barn, med barnens fostran….

Ty – Staten och politiker i kommun och landsting – tar numera hand om våra resurser, våra pengar, till förfärande nivåer – 69% enligt Swedbank får en normalinkomsttagare betala av sin lön, via sin arbetsgivare, via moms, energi- och punktskatter etc. etc. Av 300 000 intjänade kronor, betalar en medelavlönad över 200 000 kronor i öppna och dolda skatter. Fast hon får tillbaka mycket. Om du bara gör som politikerna vill, vill säga. Sätter du dina två barn i politisk fostran på dagis och förskola får du 300 000 kronor tillbaka i subvention. Ja inte bara 30%, eller 50% av kostnaden som för ROT och RUT, nej 95% av dagiskostnaden får du subventionerad – ja egentligen över 100% av barnkostnaden, eftersom mat, leksaker etc. går med på bytet – när du byter dina barns vård och fostran mot något oviktigt bortaarbete, alltså.

Och detta går det inte att resonera om vid köksbordet med någon partner eller tjänstesäljare. Om Staten är partner, är den inte resonabel. Och inte heller fair – inte rättvis. Staten är alldeles för stor och övermäktig och okänslig för människors olikheter och önskningar.  Bredberg skriver i dagens Sydsvenskan:  ”Staten och individen sitter i samma båt. Sant. Det innebär, trots allt, en rätt behaglig roddtur”.  Ja, kanske för Bredberg, Avellan och andra anpasslingar kan detta vara sant.  För oss andra är det, som om nån satt Fan själv i vår lilla hemmabåt –  och ingalunda till vår båtnad!

Den hjärtlösa, dagisfostrade, Nya Människan

I dagens (20/8) P1 klagar Räddningstjänsten över allmänhetens passivitet. Folk griper inte in vid olyckor, trots att man är först på plats. Man ställer sig att filma i stället för att försöka rädda liv och egendom. Inte ens på uppmaning från Räddningstjänsten vill man hjälpa till, som när det gällde att bilda en kedja ut i vattnet för att snabbt finna en drunknande …

Ja – vad har det blivit av svenskarna egentligen. Var har empati, moral, civilkurage, medmänsklighet och sunda värderingar i allmänhet tagit vägen?

Och – varför kopplar inte Räddningstjänsten, eller media eller någon politiker denna förfärande förändring i folks värderingar till deras, människornas – svenskarnas, fostran?  Varför undrar ingen över om det möjligen kan ligga något i, att gamla goda värderingar har försvunnit när så gott som hela befolkningen numera undergår Statens – (S)torebrors – fostran?

Varför undrar ingen över detta – när det från utlandet kommer larmrapporter om “behavioural problems” bland daghemsfostrade barn och ungdomar. När de kanadensiska forskarna Neufeld och Maté så tydligt pekar på konsekvenser av att föräldrafostran är avskaffad? Med konsekvenser för anknytning, empati och respekt?

Fast – sådana larmrapporter om konsekvenserna av dagisfostran kommer ju utomlands ifrån. I vårt land får ju inget negativt runt dagistvångets konsekvenser nämnas, ens antydas. Här har det socialistiska Utopia smugits in befolkat med den Nya Människan som (S)torebror fostrat fram – utan gamla borgerliga värderingar. Men också utan empati och mänsklighet.

Krister Pettersson

De sjuka kommer att resignera – och då bli friskare! Hartman i SvD

Laura Hartman försäkringsdirektör, Försäkringskassan, docent i nationalekonomi, skriver i dagens SvD om att ”jämställda föräldrar är sjukare” än de föräldrar som delar arbetet mindre ”jämställt”. Tidningen presenterar artikeln med:

Familjesituationer, som innebär en traditionell arbetsfördelning mellan mannen och kvinnan har lägst risk för sjukfrånvaro. Övriga situationer innebär en högre risk för sjukfrånvaro för både kvinnor och män, skriver Laura Hartman, Försäkringskassan.

Kostnaderna för Försäkringskassan, skattebetalarna och folkhushållet är enorma för denna extra sjuklighet bland föräldrar, som inte vill eller förmår stå emot den totalitära politisk-ekonomiska styrningen i landet.

Man skulle då tro, att den i den höga sjukligheten och det stora pengautflödet insatta skribenten skulle ha skrivit, att denna effekt av det politiska tvånget är så förfärande negativ, att tvångspolitiken rimligen måste mildras.

Men – det skriver inte Laura Hartman.  Och inget skriver hon heller om de höga kostnaderna för VAB-andet, den ökade psykiska ohälsan eller ökningen av självmord i vårt land.

Nej – tvärtom. Hartmans budskap till läsarna – och politikerna – är det, att inte bry sig om den ökade ohälsan, de ekonomiska och mänskliga förlusterna eller andra negativa följder av politikernas förtryck !   Ty förr eller senare kommer offren för detta förtryck och deras omgivning att acceptera det oundvikliga. Acceptera, att det inte gives någon återvändo till ett liberalt, frihetligt, sundare samhälle, där föräldrar kunde inrätta sig enligt egna – inte politikernas värderingar och diskriminering av vissa medborgares åsikter och arbete.

Och – i denna sin resignation kommer offren, de kuschade, förtrampade undersåtarna, att åter bli friskare. Så skriver den politiskt rättrogna tjänstemannen / kvinnan på det Storebrors Nyspråk, som vi vanliga medborgare omöjligt kan förstå.

Krister Pettersson

Den förfärande familjepolitiken. Vems är felet ?

Madeleine Lidman i Hemmaföräldrars Nätverk beskriver utmärkt eländet i svensk familjepolitik här. Kommentarerna efter texten handlar bl a om ”vems fel” den förfärande utvecklingen är.

Vems fel?  Det är inte så, att vi, föräldrar och andra medborgare, i ”demokratisk ordning” har valt dagens system med offentlig fostran och vård av våra barn.  Roten finns hos Marx och Engels och den socialistiska strävan att komma ifrån den ”borgerliga” familjen med dess ”gammalmodiga” överföring av värderingar till barnen. Detta hindrade ju genomförandet av det socialistiska Utopia.

Genom progressiva skatteskalor, klagade många kvinnor som ville yrkesarbeta, att det blev för litet kvar av lönen när sambeskattningen drog upp familjens marginalskatter.

I stället för att ”platta till” skatteskalorna för att avskaffa progressiviteten, avskaffade socialisterna sambeskattningen – och så småningom ”familjen” som juridiskt begrepp och som samhällets grundsten.

Inflationen höjde automatiskt också de individuella skatterna.  Politikerna håvade in massor av skattepengar, utan att befolkningen har kunnat välja eller ens informerats om effekterna av inflation – progressivitet.

Politikerna började erbjuda daghem till kraftigt nersatta – subventionerade – priser. Med de allt högre skatterna och avskaffandet av avdrag för försörjningsbördan (grundavdragen blev helt otillräckliga för att försörja sig med inflationens hjälp), blev allt fler tvingade att lämna sina barns vård och fostran ifrån sig. Idag är det ytterst få som kan slippa undan den politisk-ekonomiska styrningen.

Brittiska forskaren Patricia Morgan jämför familjepolitiken i vårt land med Sovjetunionen.  Att det har kunna gå så illa – som Madeleine beskriver – förklarar Morgan som den socialistiska ”kupp” jag här beskriver och med s-kvinnorna som främsta drivkraft.  Jämför dessas propagandaskrift ”Familjen i framtiden – en socialistisk familjepolitik”. Den kan laddas ner från http://www.barnensratt.se / arkiv.