Sydsvenskans Hycklande Intolerans – igen

En ledartext i Sydsvenskan 28/6 av Elin Henriksson handlar om föräldrar, som håller barnen borta från skolan och möjligt virus, och att alla har plikt att anmäla detta till sociala myndigheter. ”Skolpersonal ska aldrig ta hänsyn till förälderns känslor när de överväger att anmäla…Lagen är glasklar.”


Lagen? Så här lyder den:” Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.” Staten skall respektera föräldrarnas övertygelse. Men det är inte vad ledartexten säger: ”Skolpersonal ska aldrig ta hänsyn till förälderns känslor” och ”Det skulle vara farligt om personalen börjar fundera på om oron är rimlig eller väger in förälderns upplevelse. Då finns risk att fördomar, snarare än barnets bästa styr vem som anmäls.”
Föräldrars oro är fördomar – och barnets bästa är inte något för föräldrarna. Glasklart, om vi förstår Sydsvenskan.


Glasklar? När lagen säger något helt annat än Sydsvenskan, som ju så ofta påtalar vikten av Mänskliga Rättigheter av vilka lagen är en, Europakonventionens första tilläggsprotokoll, artikel 2. Fast det finns ju fler lagar. Socialtjänstlagen (SoL 14:1) om ett barn kanske far illa. Och nya skollagens skolplikt i stället för Europakonventionens läroplikt. Lagar, också glasklara, men i konflikt med den nämnda, och andra, som skydden för Åsiktsfrihet, Familjeliv och Diskriminering pga åsikt. Just konflikten med Europakonventionen diskuterades i förarbetena till skollagen, prop. 2009/10:165. Regeringen uttalade där, förhoppningen – trollformeln – att Svenska staten inte måtte fällas i Europadomstolen, eftersom undervisningen i skolan skulle vara så allsidig och saklig, att det inte funnes något behov av den nämnda Mänskliga Rättigheten (sid 523).


”Lagen” är alltså ingalunda glasklar. Det är inte heller glasklart, att ”barnets bästa” innebär en risk att mista en förälder. Eller att denna risk skulle väga mindre, än risken av att plugga hemma i stället för i ett skolhus. Och – är det ”barnets bästa”, att bli objekt i en dragkamp mellan dess föräldrar och en totalitär stat?


Vad som däremot står klart än en gång är Sydsvenskans hyckleri med sina frekventa påpekanden om vikten av Mänskliga Rättigheter, Fritt livsval och Tolerans – fast inte, när det handlar om föräldrar och vård och fostran av de egna barnen. På det området värnar tidningen inte valfrihet och visar ingen tolerans. Men väl – som så vanligt – en antiliberal slagsida till förmån för socialistisk tvångsstyrning och nerbrytning av relationen föräldrar-barn från en föregivet liberal plattform.

Krister Pettersson

DAVID EBERHARD SKRIVER I DAGENS SvD

Ur artikeln av dr Eberhard i dagens (28/5 2020) SvD ”… staten, likt en rättvis social ingenjör, måste rätta till alla de fel som enskilda människor valt att göra. Fel som individen själv anser vara rätt. Vi tillsätter normkritiska, specialiserade genusvetare som frenetiskt tänker ut orättvisor på sin kammare och som upphöjt tvingar oss andra att leva våra liv i enlighet med vad de anser korrekt. Ett modernt prästerskap som aldrig accepterar annat än lydnad. De bygger sin klåfingrighet på föreställningen att allt vad människor gör, enbart beror på hur man ligger till i, en av dem, uppdiktad maktpyramid. Ett tänkesätt som helt bortser från individuella preferenser och nedärvda olikheter. Ett tänkesätt som saknar allt vetenskapligt stöd och som i grunden är sexistiskt, för att inte säga sekteristiskt

…..

Vi betalar alla pengar till staten för att de ska utföra det som vi gemensamt önskar. De flesta av oss tänker sig nog att det vi ger till staten i form av skatt, ska ge oss bra sjukvård (med tillräckligt antal respiratorer och korta köer), bra skola, infrastruktur, försvar, en välfungerande poliskår, en värdig äldrevård och utgöra ett golv som skyddar oss när vi hamnar i situationer vi inte kan råda över. Istället tyder allt mer på att mycket av det vi betalar för är ren smörja. Varenda myndighet är genomsyrad av genusdekret, moralistiska påbud och pekpinnar om rätt värdegrund.”
https://esvd.svd.se/shared/article/melodifestivalen-ar-kidnappad-av-extremfeminister/jN6YnIOz

LÖMSK INTOLERANS I SYDSVENSKAN – Anti Liberal

I Sydsvenskan 22/4 2020 har tidningens pol.chefredaktör Heidi Avellan två ledande texter, båda runt temat föräldrarätt och barnens vård och fostran. (texterna i slutet av artikeln).

Avellan skriver ofta om vikten av Mänskliga Rättigheter, vikten av Tolerans, Fritt Livsval mm. Men när rättigheter och livsval lutar åt ett håll som Avellan ogillar, är det slut på toleransen. Då blir kvinnor, som vill vårda och fostra sina barn i hemmet, till cupcakebakande, mindre vetande parasiter. Och KD, som förespråkar en tolerantare politik mot sådana hemarbetande och vill minska den politiska diskrimineringen av sådana livsval, är inte vatten värt! Hyckleriet är monumentalt.

Vad skriver så Avellan på ledarsidan? Den ena rubriken lyder “En flickas bästa vän” som alluderar på diamanter … men visar sig handla om feministiska superstjärnor i HBO ́s serie Mrs America, där en superstjärna tar kamp för antifeminismen, för hemmafrun och hemarbetet, något hon för egen del inte bryr sig om. Och sedan parallellen i Sverige, fru Brita Nordström, som drog igång Familjekampanjen 1970.

Hur beskriver red. Avellan då fru Nordström och Familjekampanjen? Objektivt, sakligt informerande? Nej – ingalunda.

Familjekampanjen lämnade in ca 67 000 protestnamn mot den “familjepolitik” som då formades genom att familjen som begrepp, skatteobjekt och viktig, minsta beståndsdel i samhället, avskaffades. Detta genom att familjebeskattning och hänsyn till försörjningsbörda ersattes av (höga) “ungkarlsskatter”. Och i stället för höjda barnbidrag eller avdragsmöjlighet kom kraftiga subventioner för vissa barns vård och fostran på offentliga daghem. Mot bakgrund av socialistiska teoretiker som Engels, samhällsingenjörer som makarna Myrdal och (s)trävan att genom barnens indoktrinering skapa den “nya människan” för det socialistiska Utopia, insåg Brita Nordström vilken katastrof för familjen, dess funktion och relationerna mellan barn och föräldrar, som denna politik skulle innebära. Proteströster inkom från hela landet och fortsatte strömma in uppåt 100 000 efter inlämningen till regeringen. Grupperingar på temat Rädda Familjen skapades och protestskrifter gavs ut. Se Nordströms bok “Familjekampanjen fortsätter”.

Detta beskrivs falskt av red. Avellan som “en hård kamp för traditionell rollfördelning i familjen” av den “paranta” Brita Nordström mot särbeskattning och daghem. Inget liberalt, som att särbeskattning hade kunnat utformas med hänsyn till försörjningsbörda. Eller att daghemsvård kunde ha ett pris motsvarande kostnaderna – i stället för den familjenerbrytande effekt, som protesterna riktades emot. Den effekt, att göra hemarbete med egna barn värdelöst genom ett hänsynslöst skatteuttag i kombination med nära gratis daghemsvård.

Avellans text fortsätter med att “konservativa lattemammor lajvar hemmafru” och “diamanter är vackra men varje flickas bästa vän är egna pengar och en välfärdsstat, som gör det möjligt att förverkliga drömmar också utanför hemmet…” som Brita Nordström, insinueras ha gjort.

Så visar Avellan igen sitt hat mot vissa kvinnors val och kamp. Och i propagandistisk stil, sätter hon stämplar på människor som väljer fel liv eller fel kamp. Det gör hon genom att pådyvla attribut. Brita Nordström som “parant” för att påskina, att hon inte är vanlig, inte relevant, någon man inte behöver bry sig om. Och de kvinnor som i dag önskar, att det vore möjligt att arbeta med barn och hem själva, utnämns igen till parasiter, “lattedrickande” och konservativa, som “lajvar” ett livsval, ett livsval som inte är vad som skall väljas, ty “drömmar förverkligas utanför hemmet”…

DEN ANDRA ARTIKELN, på samma ledarsida, med rubriken Skolan är viktig för barnen…” nämns fru Ia Almström, som i sin oro att få sina tre barn smittade i skolan håller dem hemma. Hon vill, att “skolplikt” ersätts med “läroplikt”. Och att med stöd i Föräldrabalken och internationella konventioner, föräldrar skall ha rätt att avgöra vad som är deras barns bästa. Hänsyn måste tas till föräldrars oro – till deras åsikt. Den av Almström “efterlysta lagändringen”, kopplar så red. Avellan ihop med “konservativa grupper” som länge har velat ha en sådan, för att få hemundervisa sina barn. Och mycket politiskt korrekt avvisar Avellan denna frihetslängtan med texten: “Skolplikten fyller en svåröverskattad funktion, inte minst för jämlikheten, socialt och kunskapsmässigt, en likvärdig start i livet”.

En lagändring önskar Ia Almström, “som andra konservativa grupper… “. Det låter radikalt, men det är alltså fråga om att gå tillbaka till status före 2011 års nya skollag, som kriminaliserade hemundervisning. Detta som en sista spik i föräldrarättens kista i vårt land. Men det avvisar Avellan – trots att hon annars
gärna gör jämförelser med Finland i sina texter. Ty i Finland – eller Åland – dit många svenska hemundervisande familjer gått i politisk exil efter den nya  kollagen, respekteras Mänskliga Rättigheter enligt Europakonventionen – en konvention som fler än Ia Almström anser borde respekteras också i Sverige, men som i stället nonchaleras grovt när det gäller rätten till familjeliv
och föräldrars rätt att välja fostran och undervisning av sina barn utan diskriminering på grund av åsikt. Så Avellans förklenande attribut – “konservativ”, bevarande, gammaldags, bakåtsträvande … Vad det
rör sig om att bevara, att “konservera” eller återfå, är människors frihet och respekt för mänskliga rättigheter, något som Avellan inte låter framgå.

Och ändå, mänskliga rättigheter är fundamentala, liksom fria livsval och tolerans, skriver hon regelbundet – men i hennes texter här är det tvärtom. Trots att tidningen säger sig vara Oberoende liberal, finns det hos Avellan ingen förståelse för någon liberal frihet, några alternativa val. Artiklarna den 22/4 misstänkliggör och förklenar några människor, som försökt stå upp för de våldförda rättigheterna och mildra den hårda politiska (s)tyrningen i vårt land. Avellan varnar t.o.m. får en backlash mot sådan lättnad och tolerans. Och hon gör det med den skändligaste sortens debattknep, att klistra förklenande etiketter på frihetsförsvararna som personer.

Förskolans problem-lätt att åtgärda!

Ett antal professorer skriver i GP om den usla förskolans stora problem:
”Vi har i vår forskning kunnat konstatera att förskolan tillhör en av de mest utsatta branscherna vad gäller psykisk ohälsa, och statistiken visar också på hög sjukfrånvaro. Förskollärarna beskriver gränslöshet i uppdraget och ansvar utan kontroll, med en känsla av stor otillräcklighet. Det upplevs ofta av den enskilde som ett individuellt problem, men det handlar om en bristande balans mellan krav och resurser. Det är ett strukturellt problem och ett arbetsmiljö- problem.”

Tänk så lätt det är att åtgärda alla dessa problem i förskolan :  Bara att lätta på det politiskt – ekonomiska tvånget att sätta sina barn i den!

Att se eländet, men inte våga…

Nicolas Fälth, socionom, verksam inom BUP Göteborg, skriver här om de ständigt ökande psykproblemen hos landets ungdomar. Han är inne på viktiga orsaker till eländet, frånvarande och stressade vårdnadshavare (föräldrar, alltså), alltför stora barngrupper i förskolan, umgänge med skärmar i stället för…

Nicolas Fälth är därmed ytterligare en observatör av eländet, som inte vågar, eller kan riskera, att peka i klartext på de förfärande konsekvenserna av familjepolitikens familjenerbrytning i vårt land.

Föräldratiden och psykhälsan

I dagens SvD är Susanna Popova försiktigt inne på något vi väl känner till, föräldrars reducerade auktoritet, betydelse och lilla tid för sina barn, som en viktig orsak till barns och ungas försämrade psykiska hälsotillstånd.

Vi hoppas, att Popovas försiktiga påpekande kan bana väg för en sent uppvaknande insikt om de förfärande konsekvenserna av den omänskliga, tvingande familjepolitiken i vårt land.

Obekvämt om svensk hantering av barn och unga

Professor Inger Enkvist tar i dagens SvD, på ett försynt sätt, upp behovet av en utvärdering av det oerhörda experimentet som ”familjepolitiken” utgör i vårt land.

Hon gör det bl.a. genom att hänvisa till psykologerna Mikael Schierenbeck och Joni Karlsson och deras bok ”Du nya du fria” (2018). Enkvist skriver ”Boken är faktaredovisande, aktuell och balanserad, fast den behandlar politiskt explosiva ämnen. Det ska dock utfärdas en ”triggervarning”, eftersom psykologerna framför påpekanden som är obekväma för de vuxna i Sverige.”

Sedan nämner Enkvist några av de många skadeverkningar av familjepolitiken som vi så tydligt ser, dålig anknytning, usla relationer, bristande föräldra- och vuxenstöd samt psykiska problem.

Enkvists artikel är ett exempel på vikten av att vi protestanter mot tvingande familjepolitik, med sina övergrepp på flera mänskliga rättigheter, stöttar väletablerade skribenter, som inte lätt kan nonchaleras av politiskt korrekta media i vårt land.

Socialistisk längtan till (dagens) ofrihet!

I dagens SvD-ledare, skriver Claes Arvidsson om socialisternas nuvarande nostalgiska längtan till det förgångna. Han påminner om vad denna längtan till 70-talet har som föremål, genom att citera ur s-programmet Familjen i framtiden:

”Den liberala friheten, som innebär att var och en kämpar för sina intressen utan hänsyn till kollektivet, tar vi bestämt avstånd från. Individens rätt att självständigt utvecklas måste underordnas de intressen som samhället som kollektiv i demokratisk ordning beslutar.”

Arvidsson kunde ha sagt, att när det gäller (s)vensk s k familjepolitik, behöver man inte blicka tillbaka. Vi lever ju fortfarande idag i det socialistiska tvånget och föraktet mot månniskors frihet och mänskliga rättigheter!

Svensk familjepolitik-ligg död i tre år innan du blir upptäckt

”Sunt Förnuft”, har den äntligen plats att skriva om konsekvenserna av svensk ”familjepolitik”, om nerbrytningen av mänskliga relationer för att ersättas av den så kallade ”statsindividualismen” med exemplet att du i den kan ligga död i tre år innan (s)taten upptäcker dig?? 

I texten har man riktigt noterat, att det bara är utländska källor som kritiserar sådan politik. I Sverige är forskare och anställda alldeles för beroende av, ja just staten för att våga säga något kritiskt.

En närmare koll av inlägget avslöjar dock, att webbplatsen inte är knuten till Skattebetalarnas Förening. I denna vågar man tydligen ännu inte vara så uppriktig och klarsynt som i inlägget. 

Barnen och det Stora Experimentet

Småbarn har ingen ordförande, som

för deras talan, skriver Ulla Granqvist här, om det oerhörda experimentet med påtvingad offentlig vård och fostran av landets barn.