Sydsvenskans Avellanska ”nannyism”

Med den fördummande, bortkollrande titeln  ”

Hejdå, nanny, nu myser vi”

skriver den politiske chefredaktören på den s k ober.liberala Sydvsenskan Heidi Avellan om vad hon märkt, eller fått sig påtalat, om dagens vilsna föräldrar. Föräldrar, kravlösa gentemot sina barn, osäkra, allt annat än ledare och goda förebilder – just som den svenska skolan, som inte bara i Pisa-undersökningar, utan också i förmedlingen av kulturella värden brister, står långt efter andra länder. Svenska Föräldrar och Svensk Skola har tvingats in i ett oerhört svek mot barn och ungdomar, vilket man, överheten, försöker gömma bakom Rosseauanska idéer om den gode vilden, om att de okunniga själva skall vilja, och kunna, söka kunskaper, som bara de kan värdesätta som har dem och har nyttjat dem.

Avellan noterar på slutat, efter konstaterande av ”samhällets” och de vilsna föräldrarnas låga förväntningar och uteblivna krav på barn och skolungdomar:

Följden syns i högskolan där de som undervisar idag vittnar om att studenterna inte kan uttrycka sig i skrift, inte vill lära sig något utöver det som kommer på tentan och inte vill konfronteras med åsikter som de inte delar.

En dyster bild av hur vuxenvärlden vill kratta manegen för barnen. Istället för att förvänta sig topprestationer.

Nu undviker jag att påpeka vad det kan innebära för framtida konkurrenskraft, välstånd och möjligheter att välja sitt liv. Vill ju inte skapa dålig stämning.

Ja – just det. Avellan undviker, här och i sina och andras Sydsvenskantexter, att påpeka vilka negativa effekter vi andra sedan länge har konstaterat som följd av de avsatta föräldrarna, de avskaffade familjerna, det avskaffade föräldraansvaret, en märklig pedagogisk teori, enspåriga läroplaner och kriminaliserad hemundervisning.  Avellan, som i otaliga, hycklande texter har hyllat värdet av Mänskliga Rättigheter, av Fria Val av Livsstil, av Tolerans  …..   fast så klart inte, för föräldrar som har andra idéer än den Nomenklatura Avellan tillhör. Sådana föräldrar förlöjligas som ”cupcakebakande”, okunniga, som inte förstår sitt eller barnens bästa. Någon liten liberal tanke, eller lättnad, i överhetens totalitära politisk-ekonomiska förtryck av dessa icke sig anpassande föräldrar har icke noterats hos Avellan. Det enda rätta enligt henne är Statsindividualismen – att alla krav, behov, relationer mm mm är en sak mellan Staten och varje Individ. Ingalunda mellan individer, och absolut inte inom familjer (kollektiv) mellan föräldrar och deras barn.

Att Avellan – med denna sin ”kryptosocialistiska” bakgrund skulle säga något om. att dagens föräldrars och skolas kanske negativa vilsenhet är ett resultat av socialisternas gedigna arbete genom decennierna, är inte att förvänta. Inte ens, när detta nerbrytningsarbete är synnerligen väl beskrivet och dokumenterat i ord och bild i t ex s-programmet ”Familjen i framtiden-en socialistisk familjepolitik”. När Avellan alls närmar sig något mindre positivt resultat av svensk familje- och skolpolitik som i den här nämnda artikeln – hänvisar hon i stället i sin kryptosocialistiska stil till något obestämbart – en Super-Nanny – en obestämbar ”nannyism”:

Jag lyssnar och försöker höra ifall det här bara är ett utslag av nannyism, barncurlingens mottrend; att barn ska hållas i tukt och förmaning och inte sticka upp. Komplett med skamvrå och allt.

Men det låter som vilsenhet.

Här talas det om den mest ambitiösa föräldragenerationen någonsin. Det kan vara för att föräldrar idag är äldre och många har hunnit skapa sig en bild hur en god förälder ska vara och jämför sig med andra, inte minst på sociala medier.

Föräldrarna vill göra saker rätt, men vet inte vad och hur. De är rädda för att göra barnen ledsna. Eller så handlar det om för lite tid ihop – den ska inte slösas på skärmytslingar. Man vill mysa.

Av Avellan kan vi inte vänta respekt för vissa Mänskliga Rättigheter. Inte Tolerans mot vissas avvikelser, inte något Rätt till Livsval, för vissa … Nej, så mycket tolerans och liberalism finns inte i Avellans Oberoende Liberala Sydsvenskan. Det enda prefix som Avellans liberalism kan ha är anti- !

Krister Pettersson

Kvinnors ohälsa – förtigandet av några orsaker

Annika Strandhäll, socialförsäkringsminister,

utfrågas i Ekots lördagsintervju om bl a den ”bortre parentesen” i sjukförsäkringen.  Man kommer in på det kraftig ökade antalet sjukskrivningar, om att två av tre sjukskrivna är kvinnor.  Vad kan man göra åt det?

Ministerns svar rör sig runt arbetsplatserna. Ofta offentliga sådana, vårdinrättningar, institutioner där kvinnor vårdar och fostrar andras barn….De måste bli bättre, arbetsplatserna, på att hålla koll på kvinnors hälsa, hålla dem friska…. Och så är det ju detta med männen, som bara tar ut 30% av föräldradagarna – kvinnor tar ut 70%. Inte alls bra ….

Åhöraren får inte höra något om de höga siffrorna för kvinnors självmord. Inget om smittspridningen från de offentliga barnuppfostringsinsitutionerna. Och så klar intet om det ekonomisk-politiska tvånget för föräldrar, inte minst kvinnor, att tvingas jobba med annat än vad många egentligen vill. Tvingas att vårda och fostra andras barn i stället för egna t ex.  Sånt får vi inte höra i Svenska Media och i synnerhet inte från en socialistisk minister som Strandhäll.  Allt negativt runt den socialistiska familjepolitiken skall förtigas, sopas under mattan, inte låtsas om.

ENGLISH

The increased sickness-reporting in the Swedish society is discussed in the latest radio Saturday interview with the socialdemocratic minister Annika Strandhäll. Her recommendations on what to do, center around the work-place, often public institutione where many women are employed for ex. with taking care of and fostering other women´s children:  The work-places must be better …. And so, in the homes the fathers take out only 30% of the parents leave days whereas women take out 70%.

Nothing is said about the spread of contagious sicknesses in the daycare centres. Or about the fact that parents, and particularly women, are politically-economically forced to work with something else than what they would really prefer to do – such as caring for and fostering other women´s children instead of their own.  Such things, as with every other negative aspects of the totalitarian Swedish family policy is swept under the carpet – in Swedish media in general and by social-democratic ministers in particular.

KRISTER PETTERSSON

Kvinnor mot kvinnor

I debatten, där ibland kritik mot landets totalitära familjepolitik tillåts komma fram, händer det någon gång, att företrädarna faktiskt försöker försvara denna politik.  Då, t ex med, att kritiken bottnar i en FÖRLEGAD KVINNOSYN, som i fallet här, där s-kvinnorna skriver:

Emma Faxén, läkare och hemmafru, kritiserar oss S-kvinnor för vår kamp för att heltid ska bli norm på arbetsmarknaden.

I sin replik ger hon uttryck för en ytterst förlegad och ojämlik syn på kvinnor och män

Det är synnerligen anmärkningsvärt, att de människor, som mest föraktar och nedvärderar traditionellt kvinnoviktigt arbete med barn, hem, relationer …. är just kvinnor!  Och inte minst s-kvinnor, som i sitt avskyvärt totalitära program ”Familjen i framtiden- en socialistisk familjepolitik” (tas hem här: http://barnensratt.se/arkiv.htm#7211-1 ) framställer föräldrar som okunniga och farliga för sina barn och den traditionella mansrollen med borta-arbete alltid som modellen.

Detta oavsett vad människor själva vill och oavsett vad Europakonventionens Mänskliga Rättigheter säger om rätten till familjeliv, sina barns fostran, skyddet för sin åsikt utan diskriminering etc. Att så totalitärt som i dagens svenska familjepolitik beröva människor deras resurser, värdet av sitt arbete och därmed sitt fria val får aldrig vara MODERNT som s-kvinnorna vill inbilla oss !

Ledande pedagog inte ”politiskt korrekt” i Sverige

Paulina Neuding jurist och chefredaktör för det borgerliga samhällsmagasinet Neo, skriver i en kolumn i dagens (16/3) SvD om Pnina Klein, forskare vid Bar Ilan-universitet i Israel och en av världens ledande pedagoger. Hon avled i november, 69 år gammal.  Klein har kallat sin metod för att utveckla små barns intelligens Kärlekens ABC:

Kleins särskilda insats låg i att hon utvecklade en praktisk metod för att höja barns intelligens, med utgångspunkt i samspelet mellan barn och vuxna som älskar dem. Metoden har använts på barn med de mest skilda förutsättningar: Vanliga svenska dagisgrupper. HIV-smittade barn i Afrika. Barn med Downs syndrom. Fattiga invandrare. Extremt begåvade barn

I korthet handlar det om att lära vuxna att förmedla intryck i omgivningen, och att göra det genom uppmuntran och bekräftelse. Resultaten är – hoppingivande. Föräldrar och andra närstående vuxna i Kleins studier har påtagligt kunnat påverka barns kognitiva utveckling – socialt, emotionellt och logiskt – genom sitt sätt att prata och umgås med dem.

Det är ett fält som öppnar för en del politiska reflektioner. ..

Det hela säger också något om barns behov av sina föräldrar. ”I genomsnitt tillbringar mammor enbart elva minuters kvalitetstid med sina barn på vardagar och 30 minuter på helgerna”, skriver Klein i en studie om extremt begåvade barn (siffrorna gällde USA). Föräldrar gör ofta misstaget att sätta press på begåvade telningar genom att stressa runt dem mellan ”utvecklande” aktiviteter, konstaterar hon. Medan nyttan av sådana aktiviteter kan variera, vet man numera att rätt sorts riktad uppmärksamhet från föräldrarna har effekt.

Klein sammanfattar grunddragen så här: Det handlar om att visa att ”Jag älskar dig, jag är med dig, och det här är värt min tid.”

Texten ovan visar, varför Pnina Klein är ”ledande pedagog” i världen, men ingalunda här i Sverige. Hennes forskning visar ju på resultat stick i stäv med den som ”politiskt korrekta” pedagoger förväntas påvisa.

Förnekandet av olikheter – också skolbarnens

Annorlunda skolbarn lider också i de egalitära systemen vi har i vårt land. System där olikheter inte ses som tillgångar utan som något som skall nonchaleras, motarbetas, sopas under mattan. SR tar upp ett antal fall i ett program som beskrivs här.

Ett av offren för jämlikhetspolitiken säger:

”Min egen skolgång var en lång plåga. Jag blev skoltrött i ettan. Alla skulle göra samma saker och ingen uppmuntran för att man kunde något. Jante i skolform.”

Bejaka äntligen våra olikheter. Inte bara tolerera dem. Sluta diskriminera oss med annan uppfattning eller läggning än vad politikerna önskar i sitt Utopia !

Olikhet är en tillgång – inte ett hinder eller problem!

Politiskt korrekta pedagogers förnekelse av verkligheten


Hans Bergström, docent i statsvetenskap, före detta chefredaktör Dagens Nyheter, ledamot IVA:s avd XI för utbildning och forskning skriver i Dagens Industri 28 februari om svensk pedagogik under rubriken ”Pedagogers makt över skolan är farlig” (här).  I skarpa ordalag anser han svenska skolpedagoger vara verklighetsfrämmande – att inte vilja acceptera modern hjärnforskning, som t ex. klart visar på skillnader mellan kvinnor och män (prof. Martin Ingvar t ex), att inte hålla acceptabel nivå på forskningsresultat och -artiklar mm.

Flumpedagogerna tenderar att vara emot att biologisk forskning om hjärna och lärande alls beaktas, trots att Sverige på detta område befinner sig vid den internationella forskningsfronten.

I DI 8/3 publiceras en replik av Sverker Lindblad, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet. Han har inte  alls något att säga om detta med pedagogernas generella förnekelse av hjärnforskningsresultaten – inte mycket annat heller, för den delen.

Den oerhörda skandalen Bergström tar upp, ligger i att en hel yrkeskår slår ifrån sig fundamental mänsklig erfarenhet, som numera också är vetenskapligt bevisad i modern hjärnforskning. Detta eftersom det står i motsats till rådande politisk ideologi om jämställdhet, jämlikhet, blåbärslikhet som de många offentliganställda pedagogerna inte vill, eller vågar, påtala.

 

Det antiliberala Folkpartiet – och KD´s ynka käpphäst

I Dalarnas Tidning skriver Frida Park om folkpartiet, som försöker gå vänsterut med ökad ofrihet för människor som tema, om att partiet nu vill samverka med socialisterna i att avskaffa den lilla lättnad i den politisk-ekonomiska styrningen som vårdnadsbidraget har inneburit i vissa kommuner:

FP tar några rejäla steg vänsterut med sin iver att få in alla barn i förskolan. Ungefär nio av tio av barn mellan ett och tre år går redan i förskola. Björklund ansluter sig nu, i sann socialdemokratisk anda, till devisen att alla ska med, oavsett om föräldrarna vill det eller ej. Så mycket för den valfriheten.

Nu ryker sannolikt vårdnadsbidraget som omfattar de minsta barnen. De är också de med störst behov av trygghet och god anknytning.

Men KD får sig också en känga – och det med all rätt – av Frida Park för sin ”ynkliga käpphäst” – och då menar Frida säkert, liksom vi, att KD i likhet med verkligt liberala partier självfallet bör se till, att eventuella subventioner för barns vård och omsorg kommer alla till del, inte bara med oerhörda pengar till förskoleplatser och VAB mm till de föräldrar som kan anpassa sig till förtrycket:

KD borde släppa sin ynkliga käpphäst. Varför inte i stället arbeta för att barnomsorgspengen för pedagogisk omsorg även innefattar föräldrar som vill ta hand om barnomsorgen på egen hand?

Krister Pettersson

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.