Det antiliberala Folkpartiet – och KD´s ynka käpphäst

I Dalarnas Tidning skriver Frida Park om folkpartiet, som försöker gå vänsterut med ökad ofrihet för människor som tema, om att partiet nu vill samverka med socialisterna i att avskaffa den lilla lättnad i den politisk-ekonomiska styrningen som vårdnadsbidraget har inneburit i vissa kommuner:

FP tar några rejäla steg vänsterut med sin iver att få in alla barn i förskolan. Ungefär nio av tio av barn mellan ett och tre år går redan i förskola. Björklund ansluter sig nu, i sann socialdemokratisk anda, till devisen att alla ska med, oavsett om föräldrarna vill det eller ej. Så mycket för den valfriheten.

Nu ryker sannolikt vårdnadsbidraget som omfattar de minsta barnen. De är också de med störst behov av trygghet och god anknytning.

Men KD får sig också en känga – och det med all rätt – av Frida Park för sin ”ynkliga käpphäst” – och då menar Frida säkert, liksom vi, att KD i likhet med verkligt liberala partier självfallet bör se till, att eventuella subventioner för barns vård och omsorg kommer alla till del, inte bara med oerhörda pengar till förskoleplatser och VAB mm till de föräldrar som kan anpassa sig till förtrycket:

KD borde släppa sin ynkliga käpphäst. Varför inte i stället arbeta för att barnomsorgspengen för pedagogisk omsorg även innefattar föräldrar som vill ta hand om barnomsorgen på egen hand?

Krister Pettersson

Demokrati är inte alltid demokratiskt-Mauricio Rojas i SvD

Mauricio Rojas skriver i sin kolumn i dagens SvD (21/2) under rubriken

Demokrati är inte alltid demokratiskt

om hur avskaffande av demokrati (Tyskland) eller några Mänskliga Rättigheter (Sverige) kan göras i en demokrati.

Rojas nämner inte Sverige vid namn, men det är uppenbart, att den tidigare vänsterintellektuelle Rojas, efter många års verksamhet i Sverige, är kritisk till utvecklingen i vårt land och numera är verksam i Chile och Spanien.

Rojas nämner också, hur denna möjlighet att utnyttja demokratin till något odemokratiskt, föresvävade grundlagsfäderna i USA, vilket var motivet till deras skapande av mycket starka, individuella rättigheter gentemot Staten – the Bill of Rights.  Denna skulle i Sverige motsvaras av den efter mycket socialistisk vånda ratificerade, och till slut införda som svensk lag, Europakonventionen om de Mänskliga Rättigheterna från 1950. Trots konventionens till synes starka ställning i vårt land, nonchaleras den grovt, t e x genom den nya skollagen, genom det praktiska avskaffandet av Föräldrarätten och Skyddet för familjen för att inte tala om skyddet för äganderätten.

Krister Pettersson

Svenska kyrkan och familjepolitikens tvång

ANDERS EKHEM, kyrkoherde och prost i Malmö, skriver  (här) om Svenska kyrkan, som låtit en palestinsk präst predika i kyrkan:

I dagarna har jag och mina kollegor blivit översköljda av fördömanden från människor som reagerat mycket starkt på att vi visat vår solidaritet med svenska muslimer och med människor av annan tro. Förutom ren rasism, islamofobi och antisemitism är ett genomgående tema att kyrkan inte ska vara politisk. Men om att vara en röst för ett gott samhälle är att vara politisk, då är det Svenska kyrkans roll att vara en politisk röst.

Med ett gott samhälle, menar väl Anders Ekhem ett samhälle, där Mänskliga Rättigheter respekteras.  Hur är det då med detta när det gäller vårt eget land.  Här en tillbakablick som rör just några förtrampade Mänskliga Rättigheter i Sverige:

Komminister Andersson i Lundby församling i Västerås manade oss föräldrar, att ge våra barn tid trots de ekonomiska påfrestningarna svensk familjepolitik innebar. Gunnar Helander, också i Våsterås,  gav oss samma uppmaning: ”Det skall ta tid att ha barn. Ju mera tid det tar, desto säkrare bygger man ett varmt och förtroendefullt förhållande till dem”, sade han.

Mot dessa uttalanden av dessa kyrkans män kan man ställa våra styrande politikers uppfattning som formuleras av Jämställdhetskommittén så, att barnen numera är så få, att det är orimligt att vården om dem skall få inverka menligt på yrkeskarriären (SOU 82:18 sid 50).

Som synes står uppfattningarna i konflikt med varandra. Hur har då den svenska statskyrkans högsta ledare,  våra biskopar, ställt sig i denna fråga?

Av de biskopsuttalanden jag känner till verkar de  sympatisera mer med Jämställdhetskommittén än med de nämnda prästerna i Västerås. Biskop Ingemar Ström var i en morgonandakt kritisk mot att skära ner kostnaderna för den kommunala barnomsorgen och vid ett möte i Stockholm ville han, att föräldrarna skulle lära sina barn att älska daghemmet som sitt hem. Biskop Lönnebo i Linköping  sade (Kyrkans Tidning nr 86/14), att utbyggnaden av barnomsorgen skulle ses som en ”positiv utmaning”. Biskop Stendahl i Stockholm lär ha uttryckt uppfattningen, att det är synd att  fly utomlands undan trycket i det svenska systemet – jag tänker på de syndfulla svenska familjerna på Åland, i exil undan det svenska hemundervisningsförbudet.

Av biskoparnas uttalanden att döma, var statskyrkans ledning väl inordnad  och sympatiserar med dagens makthavare. Och att döma av vad som skett efter kyrkans frigörelse och av Anders Ekhems text fortsätter man att vara PK, politiskt korrekt.

Vad har då bibeln att säga om familjepolitik?

Det jag kommer att tänka på är uppmaningen, att kvinnan skall lämna sin fader och sin moder för att hon och hennes man skall bliva ett.  Föga liknar det grunden för dagens skatte- och jämställdhetspolitik,  där det viktigaste är, att man inte skall vara ekonomiskt beroende av någon (mer än staten). Inte heller är det särskilt förenligt med de regler som innebär, att det är ekonomiskt gynnsamt att vara frånskild, vilket har resulterat i ett stort antal skenskilsmässor i vårt land.

Fjärde budet handlar också om familjepolitik: Du skall hedra Din fader och Din moder på det att det må gå Dig väl och du må länge leva i Ditt land!  Trots att Luther i sina förklaringar likställde våra översåtar med far och mor, så är  det ju sin far och mor man skall hedra, inte sin kung eller sin regering eller sin daghemsföreståndare.

Av detta anser jag och tydligen ansåg också våra Västeråspräster det, att dagens tvingande familje- och barnomsorgspolitk inte är förenlig med vad  kristendomen vill lära oss. Men biskoparna har inga invändningar. Biskoparna utsågs av staten och man skall inte klandra de översåtar som utnämner en. Och friheten från staten tycks inte ha gjort Svenska kyrkan mera frispråklig när det gäller förtryck i vårt eget land.

Kardinal Glemp i  polska kyrkan säger, att kyrkan ogärna lägger sig i politiken, men när rättvisa och människors värdighet utmanas, tiger man inte längre.  Är det kanske därför, som den polska kyrkan är en så folkkär och ett starkt stöd för människor i en svår tid? Och är det därför, som Svenska kyrkan inte är det ?

För visst är det väl så, att människors värdighet sitter trångt, när de inte har mycket att säga till om när det gäller hur de vill forma sitt eget liv eller vårda och fostra sina egna barn?

Krister Pettersson

 

 

Kvinnors psykiska ohälsa vid 30-40 år p.g.a. familjepolitiken

Psykisk ohälsa är den vanligast orsaken till sjukskrivningar, skriver SvD 16/2 (här):

Psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till sjukskrivning. En miljon svenskar drabbas under ett år. Det är 20 procent av arbetskraften, enligt en rapport från OECD.

Särskilt tydlig har ökningen under senare år varit bland välutbildade kvinnor i åldern 30-40 år. Att så pass unga och resursstarka individer blir så allvarligt sjuka är anmärkningsvärt. Normalt brukar de tillhöra de friskaste i befolkningen.

Men dagens arbetsliv har hårdnat – samtidigt som även kraven på hemmaplan är höga inom den här gruppen. Man ska inte bara topprestera på jobbet utan helst också renovera villan, bjuda hem släkt och vänner, springa maraton och vara en närvarande föräldrar.

Att så pass unga och resursstarka individer blir så allvarligt sjuka är anmärkningsvärt, skriver man. Och orsaken vet man man – kraven både hemma och borta, barnen, dagis, hemmet, relationerna …  Men inte ens Svenskan vill sammanfatta detta med orden ”svensk socialistisk familjepolitik” och sätta dessa som etikett på eländet, stressen, sjukdomar, otrivsel, relationsstörningar …

Så länge man inte vill – eller vågar – se sanningen bakom eländet och börjar respektera mänskliga rättigheter, sund marknadsekonomi och låter föräldrar jobba med sådant de anser värdefullt och viktigt utan ekonomisk diskriminering om de väljer fel…. Ja, då lär det inte bli någon bättring. Då blir vårt samhälle allt sjukare, allt osundare, allt ofriare.

Den förfärande familjepolitiken. Vems är felet ?

Madeleine Lidman i Hemmaföräldrars Nätverk beskriver utmärkt eländet i svensk familjepolitik här. Kommentarerna efter texten handlar bl a om ”vems fel” den förfärande utvecklingen är.

Vems fel?  Det är inte så, att vi, föräldrar och andra medborgare, i ”demokratisk ordning” har valt dagens system med offentlig fostran och vård av våra barn.  Roten finns hos Marx och Engels och den socialistiska strävan att komma ifrån den ”borgerliga” familjen med dess ”gammalmodiga” överföring av värderingar till barnen. Detta hindrade ju genomförandet av det socialistiska Utopia.

Genom progressiva skatteskalor, klagade många kvinnor som ville yrkesarbeta, att det blev för litet kvar av lönen när sambeskattningen drog upp familjens marginalskatter.

I stället för att ”platta till” skatteskalorna för att avskaffa progressiviteten, avskaffade socialisterna sambeskattningen – och så småningom ”familjen” som juridiskt begrepp och som samhällets grundsten.

Inflationen höjde automatiskt också de individuella skatterna.  Politikerna håvade in massor av skattepengar, utan att befolkningen har kunnat välja eller ens informerats om effekterna av inflation – progressivitet.

Politikerna började erbjuda daghem till kraftigt nersatta – subventionerade – priser. Med de allt högre skatterna och avskaffandet av avdrag för försörjningsbördan (grundavdragen blev helt otillräckliga för att försörja sig med inflationens hjälp), blev allt fler tvingade att lämna sina barns vård och fostran ifrån sig. Idag är det ytterst få som kan slippa undan den politisk-ekonomiska styrningen.

Brittiska forskaren Patricia Morgan jämför familjepolitiken i vårt land med Sovjetunionen.  Att det har kunna gå så illa – som Madeleine beskriver – förklarar Morgan som den socialistiska ”kupp” jag här beskriver och med s-kvinnorna som främsta drivkraft.  Jämför dessas propagandaskrift ”Familjen i framtiden – en socialistisk familjepolitik”. Den kan laddas ner från http://www.barnensratt.se / arkiv.

SD skriver i gamla termer om Dubblerat Vårdnadsbidrag

Sverigedemokraternas Mattias Karlsson (SD) och Paula Bieler (SD) skriver vettigt i dagens SvD (här) under rubriken ”Fördubbla vårdnadsbidraget”. De inleder med:

För barn som behöver extra närhet de första åren har vårdnadsbidraget gjort det möjligt för föräldrar att ta hand som sina barn på bästa sätt. Sverigedemokraterna välkomnar en debatt om barnomsorg, men att avskaffa vårdnadsbidraget vore en utveckling i fel riktning. Det är viktigt för Sveriges föräldrar och deras barn att vårdnadsbidraget finns tillgängligt för att tillgodose barnens bästa.

Sedan kan vi beklaga, att de när de vill fördubbla vårdnadsbidraget till 6 000 kr/barn och månad, inte har lärt sig av KD´s misstag, att kalla detta stöd för ”bidrag”, med den negativa klang detta ger, eller att inte sätta detta ynka belopp i relation till subventionerna till förskolebarnens vård och fostran som ligger runt 12 000 kr/månad och barn (plus alla kostnader för VAB-bande mm).

Bättre hade varit, om SD-arna hade kallat barnstödet för Barnvårdsstöd, eller Barnsubvention och satt detta lika högt som subventionerna till andra barn som vårdas på dagis / förskola.  Ännu bättre hade det varit, om SD-arna hade talat om subsidiaritet, om återinförande av marknadsekonomi, om skatt efter bärkraft, om avdrag för inkomsternas förvärvande …  Fast efter decennier av indoktrinering i vårt land är kanske detta mycket begärt; sådana ord och begrepp har ju försvunnit ur folks medvetande.

En moderat politiker som inte är heltänd på totalitärt tvång !

Här en moderat politiker, som faktiskt säger, att han inte är heltänd på den totalitära, socialistiska familjepolitiken – Jan Ericsson (m) !