Prussiluskan är största hotet mot familjen, skriver Maria Eriksson i SvD idag (här) efter folksamlingen och talen förste maj i Uppsala av bl a Göran Häggström och Marcus Birro.
När svenska väljare blir tillfrågade vill en överväldigande majoritet i undersökning efter undersökning ha möjlighet att bestämma själva vem som ska vara hemma med barnen när och vilken typ av barnomsorg som passar bäst för dem.
Kristdemokraternas modell är vårdnadsbidraget, som partiet nu vill fördubbla till 6000 kronor i månaden. Enligt en färsk Sifo-undersökning finns det ett starkt stöd också för detta, men detta ska nog främst tolkas som att familjer vill ha valfrihet att ordna sin vardag själva. Vårdnadsbidraget är inte enda sättet, och inte heller tillräckligt, för att öka familjernas makt över sin vardag.
Tydligast på den punkten, av de talare som Kristdemokraterna samlat i Uppsala, var partiledare Göran Hägglund, som påpekade att vårdnadsbidraget är en teknik, men själva idén är att människor ska bestämma själva.
Är det en ambition som borde förena allianspartierna så är det att inte bli de tekniska lösningarnas försvarare. Lika lite som det bör vara ett politiskt mål att alla barn ska gå i förskola, lika lite bör vårdnadsbidraget vara ett mål i sig.
Detta är den stora skiljelinjen mellan de politiska blocken.
Marcus Birro har blivit den lilla kärnfamiljens företrädare, men ska budskapet om familjens betydelse bli verkligt intressant behöver partiet tydligare betona det som riksdagsmannen Mikael Oscarsson lyfte fram, nämligen att familjer kan se olika ut.
Där kan Astrid Lindgrens böcker och barnvisor tjäna som en utmärkt illustration. Pippi Långstrumps familj liknar ingen annan, men, en frånvarande pappa till trots, är det största hotet mot hennes välbefinnande Prussiluskan.
Prussiluskan – det är samlingsbegreppet för de horder av socialarbetare, förskollärare och andra som politikerna till oerhörda ekonomiska och mänskliga kostnader har satt att överta det mesta av familjens traditionella roll som vårdare och fostrare av de egna barnen.
Och visst är Prussiluskan den vi möter – men Prussiluskan anställs, styrs och betalas av politikerna. Betalas med pengar politikerna har tagit ifrån föräldrarna, så att de inte längre har resurser att vårda sina barn själv, om de vill. Och prussiluska-tjänster får bara de föräldrar, som inrättar sig efter den politisk-ekonomiska styrningen.
Synd att Maria Eriksson inte fick plats att utveckla detta i sin artikel. Eller att säga något om vikten av barns anknytning till vuxna – något som inte går så bra, när Prussiluskan går hem kl 5 och ofta får nya ansikten på politikernas institution.
Krister Pettersson
Familjekampanjen's Blog 