Category Archives: Ekonomi

Den värsta kvinnofällan

Den värsta ”fällan’, för kvinnor. Och män. Och inte minst barnen. Ur artikeln: ” För två generationer sedan kunde de flesta familjer leva gott på en heltidslön, frun kunde vara hemma på heltid. För en generation sedan var det vanligt att kvinnan i en barnfamilj arbetade halvtid. I dag är normen heltid för samtliga. Hurra för jämställdheten? Systemet med hemmafruar var naturligtvis en kvinnofälla, men feminismens och även arbetarrörelsens feltänk kring detta gjorde ont värre: de försökte eliminera fällan genom att göra mannens prioriteringar till norm.

Ett annat sätt att tackla det på hade varit att göra halvtid som norm, för båda könen. Dela lika på lönearbetet och hemarbetet. Med andra materiella behov, i en annan ekonomi, med andra prioriteringar hade detta varit möjligt även i dag.

David Jonstad

https://davidjonstad.se/2018/04/09/den-sjuka-heltidsnormen/

Annonser

Mer bekännelser från förskoleanställda om eländet för våra barn

Jag hatar att höra om ekonomin på förskolan. Jag struntar totalt i hur ni högre personer väljer att göra med pengarna. Jag bryr mig om barnen och deras bästa. Inte vill jag höra om pengar när barnen utsätts för flera säkerhetsbrister varje dag. Om inte jag som personal kämpar för barnen, vem ska då göra det? Barnen är vår framtid.

https://www.metro.se/artikel/debatt-jag-orkar-inte-h%C3%A5lla-k%C3%A4ften-om-kaoset-i-f%C3%B6rskolan-l%C3%A4ngre

Vår medkämpe prof. Bo Södersten borta

Dömda till misär Bo SöderstenEn av våra viktigaste medkämpar har lämnat oss, professorn i nationalekonomi, den socialdemokratiske politikern mm Bo Södersten, har lämnat oss. Vi är djupt tacksamma för hans insats i debatten, för hans medverkan i vår gemensamma kamp för sund marknadsekonomi och människors frihet i vårt land.

Södersten ansågs ligga på vänsterkanten inom socialdemokratin, och kallades Röde Bo. När hans partivänner avlägsnade sig allt mera från marknadsekonomi och rättvisa – i syfte att styra och lura människor till ett visst beteende – blev hans protester dock allt skarpare. Södersten var den som i debatten myntade kraftfullt fördömande begrepp för sådant politiskt ofog i strid med marknadsekonomi och mänskliga rättigheter, som DAGHEMSSTALINISTERNA, eller om oss offer för svensk familjepolitik som DÖMDA TILL MISÄR.

Ekonomen Mats Lundahl skriver i sin nekrolog om Södersten (Sydsvenskan 2017 09 10):

Partiet (s) höll honom tillbaka i stället för att utnyttja hans begåvning. Tids nog fick det äta upp sin underlåtenhet, när Bo angrep socialdemokratins aversion mot marknadsekonomiska lösningar, framför allt i de sociala sektorerna. Han blev ett nyttigt salt i partiets sår.

Vi är tacksamma för Söderstens välgrundade och målande klarspråk !  Vi behöver flera som honom – de medjamsande, integritetslösa statsberoende ”experterna” vi har i vårt land är alltför många och alltför sällan emotsagda på ett sätt som syns!

Power to parents!  – namninsamling i protest

Power to parents! är slagordet för det nya Barnomsorgsupproret.

Det samlas in proteströster på Internet mot tvånget i svensk familjepolitik här

När vi fick syn på länken till denna röstinsamling på FB kopierade vi och klistrade in uppmaningen till proteströstning här.  Susanne Nyman Furugård har påtalat, att så får man inte göra, eftersom uppmaningen var ett blogginlägg – något som vi beklagligtvis inte insåg.

Den nu aktuella uppmaningen att visa upp sin protest påminner oss så klart, om 1970-talets väldiga protestnamnsinsamling – Familjekampanjen –  organiserad av Brita Nordström, som lämnades in till politikerna med ca 63 000 namn.  Dock fortsatte listorna med protestnamn att strömma in efter inlämnandet och närmade sig 100 000.  Och detta var alltså på den tiden, då insamlingar fick ordnas genom postutskick, papperslistor, insamlingar, återsändningar, inlämnande och massor av frivilligt, ideellt arbete.

Olof Palme skrev senare om ”den s k Hemmafrukampanjen, men att nu var hemmafrun död”.

Men, av den nu aktuella insamlingen och många andra initiativ, inlägg, argument, erfarenheter, hjärnforskning, ohälsa, relationsproblem, skoluselhet och flera proteströrelser som Haro, Hemmaföräldrar, Barnens Rätt till Föräldrarnas Tid, Hållbarfamiljepolitik.nu, NKMR, MRR … etc etc att döma, är hemmafrun ingalunda död.  Tvärtom är vi många, som värnar om rätten att under barnens känsliga år få ägna sig åt dem och deras fostran. Och att inte, av dagens skamliga politiskt-ekonomiskt tvång, tvingas att byta vård och fostran av de egna barnen, mot ett betalt arbete, till exempel med att vårda och fostra andras barn.

Skriv på protestnamnsinsamlingen – och skänk gärna en tacksam tanke åt alla de tidigare kämparna för människors – föräldrars – frihet och mänskliga rättigheter i vårt land. Brita Nordström och vår Familjekampanj – som ju som synes fortfarande pågår i ett antal förgreningar i en protest mot tvång och förtryck i vårt land, som svårligen kan stoppas med hjälp av Palmeska trollformler.

Läs t ex om denna väldiga namninsanling och den fega reaktionen från de styrande socialisterna här ”Familjekampanjen fortsätter”  eller  Brita Nordströms artikel ”Skall familjen krossas?” här

Boken ”Familjekampanjen fortsätter” kan tas ner som pdf från http://www.barnensratt.se  förnämliga arkiv här.

Krister Pettersson

Nytt VAB-rekord februari 2016 !

Så annonseras det igen.  Nytt VAB-rekord!!  Hurra, hurra – 785 000 vab-dagar utbetalda i februari i år – 100 000 fler än samma tid i fjor !

Men – till alla dem, som vabbar alldeles gratis, och alla andra dagar med för den del, om deras barn är sjuka eller friska – betalas inte ut nånting.  De får inte tillbaka ens ett vårdnadsbidrag av sina skyhöga, inbetalda ungkarlsskatter.  Nä minsann.  Den hårda, totalitära politisk-ekonomiska styrningen av barnens offentliga vård och fostran skall bestå och inte lättas på. Och gammalmodiga mänskliga rättigheter som Skydd för familjen, Skydd för diskriminering på grund av åsikt eller Föräldrars rätt att välja fostran för sina barn – ja det ger vi f-n, ja det ger vi f-n.

WWW.HÅLLBARFAMILJEPOLITIK.NU

I dagens (10/7) SvD (här) säger man sanningar om de oerhörda kostnaderna, i pengar, psykisk hälsa etc. av den totalitära svenska familjepolitiken. Det är ytterst sällan nomenklaturan i politik och media låter sådana texter stick i stäv med den officiella propagandan slippa igenom.

Jämställdheten skulle ta ett stort steg framåt i och med att man uppvärderar sådant arbete som kvinnor historiskt sysslat med.
Susanne Nyman Furugård och Christian Sörlie Ekström

Se vidare deras upprop och webb-sida http://www.hallbarfamiljepolitik.nu

May a government condemn families to misery ?

The social democratic MP and full professor in National Economics, Mr. Bo Södersten was extremely critical towards his own party´s totalitarian family policies in Sweden. He wrote the following article (in Swedish) back in 1996, describing the high ”bachelor” tax of some 65% (today 69% as per Swedbank) making it impossible to support a family on what is left after taxes. Two incomes are necessary, and a family cannot resist to send their children to the almost free public daycare. His article ends with a still unanswered question Dömda till misär Bo Södersten May a government really have the right to condemn hard-working and highly educated young families to misery, only because they want to take the liberty to foster their children themselves ? 

Article published in the Swedish daily Sydsvenskan November, 1996.  Try Google  translate for a translation.

I Brännpunkten

Dömda till misär

Sverige  hade länge rykte om sig att vara ett av världens mest välmående och rättvisa länder. Men steg för steg har landet förvandlats till att bli något helt annat än vad det en gång var. Jag vill inte påstå att denna process gått omärkligt. Men, den har haft något smygande över sig. Skatteskruven har dragits åt undan för undan och skattetrycket är idag absurt högt. Den svenske medelinkomsttagaren som arbetar heltid, tjänar idag netto 310 000. Därav går 90 000 kronor bort i löneskatter (arbetsgivaravgifter, som han aldrig ser). Av lönen på 220 000 betalar han så 34 procent i inkomstskatt. Därtill kommer moms och punktskatter, som tar 23 procent av konsumtionen. Härtill skall läggas fastighetsskatt och annat. När skatterna summerats visar det sig att medelinkomsttagaren får behålla 35 procent av sin inkomst medan 65 procent går till skatt.

Det gör bland annat att alla jobb – även låglönejobb – måste vara högproduktivitetsjobb. För att få behålla 50 kronor i timmen måste personen producera för över 100 kronor i timmen. Det är inte lätt att hitta eller skapa sådana jobb. Det är inte att undra på att samhället idag måste betala en miljon människor i arbetsför ålder bidrag, för att de inte skall jobba.

Naturligtvis får vi igen en del i form av sjukvård, gratis utbildning och pensioner. Men vad den normale, produktive medborgaren får tillbaka i form av samhällsstöd står på intet sätt i proportion till hans skattebörda. Det ser en ineffektiv offentlig sektor, dödande av incitament, en våldsamt slösaktig offentlig konsumtion och ren social parasitism till.

Låt mig illustrera mitt resonemang genom att ta en höginkomsttagare, den arbetsamme universitetslektorn i Lund, som exempel. Mannen i fråga – det kunde lika väl vara en kvinna – tjänar drygt 500 000 kronor om året (han räds inte extraknäck). Av detta får han som bruttoinkomst efter arbetsgivaravgifter ut 400 000 kronor om året. Efter inkomst- och konsumtionsskatter återstår 200 000 kronor om året.

Detta är trots allt en tämligen hög lön. Borde han inte kunna leva gott på den?

Nu har vår vän två egenheter som visar sig ödesdigra. Den första är att han är gift och har fyra barn. Den andra är att hans hustru och han vill uppfostra sina barn själva.  Nu vänds höginkomsttagaren i sin motsats. Familjen om sex personer hyr en lägenhet för 7 000 kronor i månaden. Återstår så 10 000 kronor i månaden eller 120 000 kronor om året för en familj om sex personer att leva på. Så har plötsligt höginkomsttagaren och hans familj genom samhällets försorg förvandlats till en familj som tvingas leva med minsta möjliga marginaler.

Nu kan sägas att hans hustru också borde förvärvsarbeta. Men även med en akademisk utbildning är det inte alltid så lätt att finna jobb i Lund. Grundproblemet är dock något helt annat. Det är enbart av moralisk art.

Att ha ett barn på dagis i Malmöhus län kostar i år (1996) i genomsnitt 92 000 kronor.

Hade vår familj lytt regeringens påbud hade den varje år kunnat kvittera ut ett bidrag om ungefär 300 000 kronor för de fyra barnen (efter dagisavgifter). Detta belopp är betydligt högre än vad staten låter dem behålla i nettolön.

När de nu i stället vill fostra sina barn efter sina egna – och inte dagis – värderingar, får de inte en kopek i bidrag. Är detta rimligt?  För det första kan vi konstatera att dagens svenska stat ställer barnfamiljerna i en valsituation som är fullständigt absurd. Vilken tvåbarnsfamilj skulle i valet mellan dagisplatser och 150 000 kronor i kontantstöd välja det förra?

Praktiskt taget ingen, blir svaret. Dagens arrangemang leder till att vi får en slösaktig överkonsumtion av dagistjänster. Det förklaras av att barnfamiljerna har att välja mellan en groteskt uppskruvad subvention eller ingenting alls. Kostnaderna slås ju ut på alla skattebetalarna.

”Solidariskt” bär vi bördorna. Det djupare problemet är dock moraliskt.  Kan en stat verkligen ha rätt att ta ifrån sina medborgare 65 procent av deras inkomster och sedan fördela subventioner fullständigt godtyckligt?  Kan en regering verkligen ha rätt att döma hårt arbetande och högutbildade unga familjer till misär bara för att de vill ta sig friheten att uppfostra sina barn själva?

BO SÖDERSTEN professor 

Not: Bo Södersten var professor i nationalekonomi vid Göteborgs och Lunds universitet. Mellan 1979 och 1988 var han riksdagsledamot för socialdemokraterna.