Category Archives: Diskriminering

Power to parents!  – namninsamling i protest

Power to parents! är slagordet för det nya Barnomsorgsupproret.

Det samlas in proteströster på Internet mot tvånget i svensk familjepolitik här

När vi fick syn på länken till denna röstinsamling på FB kopierade vi och klistrade in uppmaningen till proteströstning här.  Susanne Nyman Furugård har påtalat, att så får man inte göra, eftersom uppmaningen var ett blogginlägg – något som vi beklagligtvis inte insåg.

Den nu aktuella uppmaningen att visa upp sin protest påminner oss så klart, om 1970-talets väldiga protestnamnsinsamling – Familjekampanjen –  organiserad av Brita Nordström, som lämnades in till politikerna med ca 63 000 namn.  Dock fortsatte listorna med protestnamn att strömma in efter inlämnandet och närmade sig 100 000.  Och detta var alltså på den tiden, då insamlingar fick ordnas genom postutskick, papperslistor, insamlingar, återsändningar, inlämnande och massor av frivilligt, ideellt arbete.

Olof Palme skrev senare om ”den s k Hemmafrukampanjen, men att nu var hemmafrun död”.

Men, av den nu aktuella insamlingen och många andra initiativ, inlägg, argument, erfarenheter, hjärnforskning, ohälsa, relationsproblem, skoluselhet och flera proteströrelser som Haro, Hemmaföräldrar, Barnens Rätt till Föräldrarnas Tid, Hållbarfamiljepolitik.nu, NKMR, MRR … etc etc att döma, är hemmafrun ingalunda död.  Tvärtom är vi många, som värnar om rätten att under barnens känsliga år få ägna sig åt dem och deras fostran. Och att inte, av dagens skamliga politiskt-ekonomiskt tvång, tvingas att byta vård och fostran av de egna barnen, mot ett betalt arbete, till exempel med att vårda och fostra andras barn.

Skriv på protestnamnsinsamlingen – och skänk gärna en tacksam tanke åt alla de tidigare kämparna för människors – föräldrars – frihet och mänskliga rättigheter i vårt land. Brita Nordström och vår Familjekampanj – som ju som synes fortfarande pågår i ett antal förgreningar i en protest mot tvång och förtryck i vårt land, som svårligen kan stoppas med hjälp av Palmeska trollformler.

Läs t ex om denna väldiga namninsanling och den fega reaktionen från de styrande socialisterna här ”Familjekampanjen fortsätter”  eller  Brita Nordströms artikel ”Skall familjen krossas?” här

Boken ”Familjekampanjen fortsätter” kan tas ner som pdf från http://www.barnensratt.se  förnämliga arkiv här.

Krister Pettersson

FAMILY OVER WORK? – Reality is the opposite !

The site  Matador Network   writes about Swedish habits to adopt:

Family over work

No matter what you do or where you are, Swedes see your job as secondary to your family life. Have to leave early to go to your daughter’s piano recital? Have fun! Nobody will give you grief about missing a meeting, and it would be unthinkable to interfere with someone’s scheduled parental leave. This can be a bit of a pain when, say, your bank loan officer is gone for a week because their kid is sick and they’re taking VAB (vård av barn, days paid by the government for you to stay home with your sick child), but Swedes are happier and healthier because they don’t spend 80 hours a week at work. This hasn’t interfered with Sweden’s reputation as innovative inventors and producers of pop culture, either: They’ve been responsible for Skype, inflatable bicycle helmets, and pacemakers…as well as zippers, ultrasounds, and thermometers.

WE COMMENT :

BE WARNED!   For heaven’s sake do not adopt Swedish daycare fostering of your children!  In clear violence with Human Rights, with it’s  heavy discrimination of those families which do not accept the socialist combination of extreme bachelor taxes and extremely subsidized public daycare.   FAMILY OVER WORK is a horrible misunderstanding. REALITY IS THE OPPOSITE! In Sweden a parent is forced to work even if he or she would prefer to work with the own family.

The result of this State Childcare and fostering clearly shows in weakened relations parent-child, in a high degree of psychological problems, in school disorder and results and more.

Read British researcher Patricia Morgan, who compares the Swedish system with the Soviet Union in her book Family policies, Family Changes. Sweden, Italy and Britain compared (Civitas) and Canadian researchers Gordon Neufeld and Gabor Mate’ in their report ”Hold on to Your Kids”, on the importance for a parent to be great part of their child’s life. 

Hold on to Your Kids: Why Parents Need to Matter More

Svenska familjer i politisk exil – radioprogram

Radioprogram (lyssna här) om svenskar som gått i politiska exil, som flytt vårt land på grund av övergrepp på en mänsklig rättighet i Sverige listad i Europakonventionens art. 2 i första tilläggsprotokollet.   Hur känns det, att vara medborgare i ett land som begår sådana övergrepp medan man samtidigt skryter om hur man värnar om mänskliga rättigheter??   Inte bara genom den den skollagen som i radioprogrammet, utan genom hela den skändliga familjepolitiken med sin familjenerbrytning och sin statliga fostran av våra barn till goda kollektivister …. En familjepolitik, som av utländska betraktare som t ex Patricia Morgan eller Allan Carlson jämförs med Sovjetunionen …

ENGLISH

A radio program on the Swedish families that have gone into political exile due to the new Swedish school law which prohibits home-schooling – clearly in conflict with Human Rights (Eurepean convention, article 2 in the first amendment protocol).  Not to speak of the entire Swedish family policy, compared to the Soviet Union by Patricia Morgan in her book Family policies. Family changes. Sweden, Italy and Britain compared (CIVITAS).

Politisk konsumtion – och styrning – in absurdum!

Huvudledaren i dagens SvD  (signerad Alexandra Ivanov) handlar om ”Att Sverige kan så mycket bättre” och att skattetrycket i vårt land är synnerligen högt och till men för oss alla – också för den totala mängden inbetald skatt. Ur texten:

Sammanställningen visar att mer än varannan krona som konsumeras i Sverige styrs politiskt. Det betyder att pengarna i något led går igenom politiska institutioner, vilket i sin tur innebär att det är politiker som väljer – styr – vad pengarna ska spenderas på, och vem som ska få dem. På samma sätt är det problematiskt när vi överreglerar en marknad, som till exempel vår arbetsmarknad. Det skapar inlåsningseffekter där anställda inte vågar byta jobb, samtidigt som vi stänger ute dem som ännu inte fått ett första jobb. Här ser vi hur ungdomar och invandrare drabbas särskilt hårt.

Så långt ledartexten.  Ett annat område, där ungdomar drabbas, är  av ”familjepolitiken” i vårt land.  Ja, inte bara ungdomar, utan barn och föräldrar med annan åsikt än de (s)tyrande politikerna om vad som är god omsorg och fostran av barnen.

”Mer än varannan krona styrs politiskt” – ja, just det, MER. Enligt Swedbank betalar en normalinkomsttagare två av tre kronor (69%) i öppna eller dolda skatter.  KVAR ATT LEVA PÅ blir alltså mindre än 1/3 av lönen. Och en vanlig familj hade behövt 2/3 av lönen för att leva – så som det var på 50-60 talen, när bara en tredjedel, inte två tredjedelar, av lönen gick till skatt. Och en arbetare kunde försörja sin familj på sin lön.

Det är därför det nu högre skattuttaget, utan hänsyn till försörjningsbörda, tvingar föräldrar att skaffa en andra inkomst för att få ytterligare en tredjedels lön att leva på.  Det behövs ju två – alltså två tredjedelar, två beskattade löner, för det.

Och av de två lönerna tar politikerna in 2 x 2/3 lön =  1  1/3 lön i skatt.  Som bland annat här i Sverige går till att subventionerna  – betala för – de två arbetande föräldrarnas behov av vård och fostran av sina barn.  Kostnaden för två barns omsorg i offentlig förskola motsvarar en hel lön enligt SOU79:89, civ.ek. Petra Lantz. En kostnad om ca 30 000 SEK/mån, som nästan helt subventioneras. En kostnad, som motsvarar en lön.

Den familj, som kan anpassa sig efter denna politiska ”konsumption”, får alltså en hel lön i subvention, och disponerar därmed hela tre löner. Av två jobb och en subventione motsvarande en lön.

Den familj, som inte kan anpassa sig, utan sköter sina två barns vård och fostran själv, får ingen subvention – inte ens ett vårdnadsbidrag efter socialisternas stopp för detta.  Och de får inte heller den andra lönen. Familjen får leva på det som blir kvar av en enda lön – om det nu alls går.

Och,  båda familjerna gör lika mycket samhällsnyttigt arbete. Fast den anpassliga familjen får tre gånger så mycket mer i pengar och tjänster än den vanartiga familj, som försöker vårda och fostra sina barn utan politisk indoktrinering.

I ett samhälle med frihet och marknadsekonomi, får man betala en hel lön för att andra skall ta omsorg om två barn. ”Det blir ingenting kvar av lönen, för dagis är så dyrt” klagar man – t ex i England.  Ja – just det.  Att ge god omsorg åt två barn är ett heltidsarbete som är värt heltidslön. Att byta bort detta heltidsarbete med egna barn, mot t ex heltidsarbete med andras barn, får inte innebära tre gånger så stor lön. Det vill säga, om man menar något alls med lika lön för lika arbete. Eller har någon respekt för de Mänskliga Rättigheternas skydd för Åsikter och för  Familjen och dess funktion.

”Omtag” behövs i familjepolitiken !

Maria Ludvigssons ledare i dagens SvD (här) tar upp föräldraförsäkringen och föräldrars – olika – utnyttjande av den. Föräldrar tycks inte helt vilja anpassa sig efter politikernas styrning av deras liv och val.

Som den politiska verkligheten ser ut finns nära nog ingen politisk kraft som är villig att förklara det besvärande ekonomiska utfallet med föräldraförsäkringens generösa utformning – och medborgarens fria val att nyttja den som man vill. En fullt rimlig linje skulle kunna vara att förespråka en intakt försäkring och därmed också acceptera de privatekonomiska följderna för – främst – mödrar.

En lika rimlig, men motsatt linje skulle också kunna vara att problematisera utfallet och därför verka för en reformerad och betydligt mindre försäkring. Inget av detta anförs emellertid, även om aktuella JA-delegationen är inne och nosar på det spåret. I stället råder konsensus om systemet i stort i kombination med olika grader av kompensationspolitik för att ”mildra” effekterna av föräldrarnas fria val i ett ytterst generöst system.

Ludvigsson efterfrågar en debatt om principer. Hon avslutar med att efterlysa ”omtag” :

Det är talande nog för att se hur akut behovet av en mer seriös principdiskussion är. Ett omtag, någon? Nya moderaterna?

Att Nya moderaterna skulle kunna ta ett ”omtag” eller rent av gå tillbaka till Gamla moderaternas värnande om marknadsekonomi, liberalism, människors frihet är tyvärr inte att vänta. Inte med Kinberg Batras aktuella förslag, om ännu mera skattepengar till ännu mera kollektiv vård och fostran av våra barn. Med detta förslag, har hon visat, att det inte finns kvar mycket av de Gamla moderaternas principfasthet. Tvärtom, med förslaget visar hon, att inte heller Nya moderaterna har undgått decenniers intensiv propaganda och hjärntvätt, utan nu omfattas av socialisternas problemformulering och konsekventa och genomskändliga diskriminering av vissa åsikter och visst arbete.

Men Ludvigssons uppmaning till ”omtag” är viktig. Förhoppningsvis skulle ett sådant omtag innebära, att föräldrar får behålla mera än dagens ca 31% av sin inkomst, att hänsyn tas till deras försörjningsbörda och att offentliga tjänster prissätts mera efter marknadsekonomiska principer.

Krister Pettersson

De sjuka kommer att resignera – och då bli friskare! Hartman i SvD

Laura Hartman försäkringsdirektör, Försäkringskassan, docent i nationalekonomi, skriver i dagens SvD om att ”jämställda föräldrar är sjukare” än de föräldrar som delar arbetet mindre ”jämställt”. Tidningen presenterar artikeln med:

Familjesituationer, som innebär en traditionell arbetsfördelning mellan mannen och kvinnan har lägst risk för sjukfrånvaro. Övriga situationer innebär en högre risk för sjukfrånvaro för både kvinnor och män, skriver Laura Hartman, Försäkringskassan.

Kostnaderna för Försäkringskassan, skattebetalarna och folkhushållet är enorma för denna extra sjuklighet bland föräldrar, som inte vill eller förmår stå emot den totalitära politisk-ekonomiska styrningen i landet.

Man skulle då tro, att den i den höga sjukligheten och det stora pengautflödet insatta skribenten skulle ha skrivit, att denna effekt av det politiska tvånget är så förfärande negativ, att tvångspolitiken rimligen måste mildras.

Men – det skriver inte Laura Hartman.  Och inget skriver hon heller om de höga kostnaderna för VAB-andet, den ökade psykiska ohälsan eller ökningen av självmord i vårt land.

Nej – tvärtom. Hartmans budskap till läsarna – och politikerna – är det, att inte bry sig om den ökade ohälsan, de ekonomiska och mänskliga förlusterna eller andra negativa följder av politikernas förtryck !   Ty förr eller senare kommer offren för detta förtryck och deras omgivning att acceptera det oundvikliga. Acceptera, att det inte gives någon återvändo till ett liberalt, frihetligt, sundare samhälle, där föräldrar kunde inrätta sig enligt egna – inte politikernas värderingar och diskriminering av vissa medborgares åsikter och arbete.

Och – i denna sin resignation kommer offren, de kuschade, förtrampade undersåtarna, att åter bli friskare. Så skriver den politiskt rättrogna tjänstemannen / kvinnan på det Storebrors Nyspråk, som vi vanliga medborgare omöjligt kan förstå.

Krister Pettersson

May a government condemn families to misery ?

The social democratic MP and full professor in National Economics, Mr. Bo Södersten was extremely critical towards his own party´s totalitarian family policies in Sweden. He wrote the following article (in Swedish) back in 1996, describing the high ”bachelor” tax of some 65% (today 69% as per Swedbank) making it impossible to support a family on what is left after taxes. Two incomes are necessary, and a family cannot resist to send their children to the almost free public daycare. His article ends with a still unanswered question Dömda till misär Bo Södersten May a government really have the right to condemn hard-working and highly educated young families to misery, only because they want to take the liberty to foster their children themselves ? 

Article published in the Swedish daily Sydsvenskan November, 1996.  Try Google  translate for a translation.

I Brännpunkten

Dömda till misär

Sverige  hade länge rykte om sig att vara ett av världens mest välmående och rättvisa länder. Men steg för steg har landet förvandlats till att bli något helt annat än vad det en gång var. Jag vill inte påstå att denna process gått omärkligt. Men, den har haft något smygande över sig. Skatteskruven har dragits åt undan för undan och skattetrycket är idag absurt högt. Den svenske medelinkomsttagaren som arbetar heltid, tjänar idag netto 310 000. Därav går 90 000 kronor bort i löneskatter (arbetsgivaravgifter, som han aldrig ser). Av lönen på 220 000 betalar han så 34 procent i inkomstskatt. Därtill kommer moms och punktskatter, som tar 23 procent av konsumtionen. Härtill skall läggas fastighetsskatt och annat. När skatterna summerats visar det sig att medelinkomsttagaren får behålla 35 procent av sin inkomst medan 65 procent går till skatt.

Det gör bland annat att alla jobb – även låglönejobb – måste vara högproduktivitetsjobb. För att få behålla 50 kronor i timmen måste personen producera för över 100 kronor i timmen. Det är inte lätt att hitta eller skapa sådana jobb. Det är inte att undra på att samhället idag måste betala en miljon människor i arbetsför ålder bidrag, för att de inte skall jobba.

Naturligtvis får vi igen en del i form av sjukvård, gratis utbildning och pensioner. Men vad den normale, produktive medborgaren får tillbaka i form av samhällsstöd står på intet sätt i proportion till hans skattebörda. Det ser en ineffektiv offentlig sektor, dödande av incitament, en våldsamt slösaktig offentlig konsumtion och ren social parasitism till.

Låt mig illustrera mitt resonemang genom att ta en höginkomsttagare, den arbetsamme universitetslektorn i Lund, som exempel. Mannen i fråga – det kunde lika väl vara en kvinna – tjänar drygt 500 000 kronor om året (han räds inte extraknäck). Av detta får han som bruttoinkomst efter arbetsgivaravgifter ut 400 000 kronor om året. Efter inkomst- och konsumtionsskatter återstår 200 000 kronor om året.

Detta är trots allt en tämligen hög lön. Borde han inte kunna leva gott på den?

Nu har vår vän två egenheter som visar sig ödesdigra. Den första är att han är gift och har fyra barn. Den andra är att hans hustru och han vill uppfostra sina barn själva.  Nu vänds höginkomsttagaren i sin motsats. Familjen om sex personer hyr en lägenhet för 7 000 kronor i månaden. Återstår så 10 000 kronor i månaden eller 120 000 kronor om året för en familj om sex personer att leva på. Så har plötsligt höginkomsttagaren och hans familj genom samhällets försorg förvandlats till en familj som tvingas leva med minsta möjliga marginaler.

Nu kan sägas att hans hustru också borde förvärvsarbeta. Men även med en akademisk utbildning är det inte alltid så lätt att finna jobb i Lund. Grundproblemet är dock något helt annat. Det är enbart av moralisk art.

Att ha ett barn på dagis i Malmöhus län kostar i år (1996) i genomsnitt 92 000 kronor.

Hade vår familj lytt regeringens påbud hade den varje år kunnat kvittera ut ett bidrag om ungefär 300 000 kronor för de fyra barnen (efter dagisavgifter). Detta belopp är betydligt högre än vad staten låter dem behålla i nettolön.

När de nu i stället vill fostra sina barn efter sina egna – och inte dagis – värderingar, får de inte en kopek i bidrag. Är detta rimligt?  För det första kan vi konstatera att dagens svenska stat ställer barnfamiljerna i en valsituation som är fullständigt absurd. Vilken tvåbarnsfamilj skulle i valet mellan dagisplatser och 150 000 kronor i kontantstöd välja det förra?

Praktiskt taget ingen, blir svaret. Dagens arrangemang leder till att vi får en slösaktig överkonsumtion av dagistjänster. Det förklaras av att barnfamiljerna har att välja mellan en groteskt uppskruvad subvention eller ingenting alls. Kostnaderna slås ju ut på alla skattebetalarna.

”Solidariskt” bär vi bördorna. Det djupare problemet är dock moraliskt.  Kan en stat verkligen ha rätt att ta ifrån sina medborgare 65 procent av deras inkomster och sedan fördela subventioner fullständigt godtyckligt?  Kan en regering verkligen ha rätt att döma hårt arbetande och högutbildade unga familjer till misär bara för att de vill ta sig friheten att uppfostra sina barn själva?

BO SÖDERSTEN professor 

Not: Bo Södersten var professor i nationalekonomi vid Göteborgs och Lunds universitet. Mellan 1979 och 1988 var han riksdagsledamot för socialdemokraterna.