Kategoriarkiv: Anknytning barn till föräldrar

”Barnens ovärderliga ögonblick” – inget för föräldrarna ?

”Barnens ovärderliga ögonblick” skall räddas genom än mer resurser till förskolorNA, menar förskollärare Alex Stenroos i Sydsvenskan 27/3.
”Det är för ögonblick som dessa som vi kräver mer resurser till förskolan. För att kunna ha energin, närvaron och tiden att få syn på och vara en del i dem”, skriver han.
”Mer resurser” till politikernas förskolor innebär mindre resurser kvar hos skattebetalarna – barnens föräldrar.  Än mindre pengar kvar efter skatt och än mindre möjlighet att själva få uppleva sådana ”ovärdeliga ögonblick”, som Alex nämner, med sina egna barn. Så minskas än mer föräldrars möjlighet att själva vårda och stötta sina barn, ha ”energin, närvaron och tiden” för dem. Så försvagas än mer anknytningen mellan föräldrar och barn och deras  relation genom livet. Och barnen lär sig, att anknytning och relationer är ingenting värt, när de upplever att anknytningen till förskolläraren pausar klockan fem. Och upphör upphör helt, när ny ”personal” tar vid. Barnen lär sig, att vuxna människor bara är såna, som går ut och in till 18-årsdagen, och ingalunda ger stöd och värden i livet långt därefter.
Om Alex är verkligt angelägen om ”ovärderliga ögonblick”, mänskliga värden och mindre stress i förskolan finns det en enkel och effektiv lösning: Lätta på det förfärande ekonomiskt-politiska tvånget att skicka sina barn dit genom att fördela subventioner och resurser lika till alla barns omsorg.

Ring P1 – var är föräldrars ansvar?

En diskussion i radioprogrammet Ring P1 – knivskärning, bråk och elände i skolmiljön. Vet inte föräldrarna att de har ansvaret att fostra sing barn – skolan skall bara utbilda dem, inte fostra dem.

En annan röst – jamen, föräldrarna träffar ju inte sina barn särskilt långa tider …

Nä – just det. Det behövs tid tillsammans för att påverka, fostra …

MEN – DET ÄR JU KLART UTSKRIVET I S-PROGRAMMET ”FAMILJEN I FRAMTIDEN”, att (okunniga, farliga, borgerliga….)  föräldrar ingalunda skall ha något ansvar för barnens fostran. Det enda ansvaret de har är viss del i barnens emotionella fostran.

BAKGRUND OCH DETALJER

I samband med generations- och systemskiftet i svensk socialdemokrati runt 1970 tog staten över fostran av barnen i landet. Sådant var tidigare självklart föräldrarnas ansvar – och är det fortfarande enligt Europakonventionens Mänskliga Rättigheter (som man ju nonchalerar i vårt land). Då formulerades övertagandet i  den nämnda s-programskriften så här: Barns sociala, intellektuella och materiella vård åligger samhället. För barnens emotionella vård har både familjen och samhället delat ansvar – (Familjen i framtiden, s 51).

Bakgrunden till statens ansvarsövertagande var att familjepolitiken var den plattform, på vilken ett socialistiskt samhälle skulle byggas (Familjen i framtiden, sid 64) allt enligt Marx och Engels, som förordade, att familjers borgerliga inflyttande över barnens fostran måste brytas. (F Engels, Om familjers ursprung 1884).

Nej, ingen minns, att vi medborgare fick rösta om detta ansvarsövertagande av våra barns fostran. Den engelska sociologen Patricia Morgan beskrev det som ett resultat av ett trixigt förfarande från s-kvinnoförbundet. Politiken blev aldrig egentligen debatterad offentligt. Programmet presenterades som ett som innehöll någonting för alla, så den sociala omformningen av de nya kvinnorna, förblev i det stora hela fördolt. (Family policy, family changes. Sweden, Italy and Britain compared,  CIVITAS Institute for the Study of Civil Society, London. ISBN 1-903386-43-8.

Nu har det gått snart femtio år sedan detta övertagande av våra barns fostran av Staten – av Storebror – och vi ser tydligt resultaten. Det avsedda resultatet, så klart, att barnen inte bryr sig särskilt om sina föräldrar eller tar över deras värderingar, men också mycket annat, som kanske inte är så bra, som vi nu ser och hör om i media, i Ring P1.  Inte ens i ett helt socialistiskt samhälle.

CENTERPARTIET

Och Annie Lööf meddelar idag, att man släpper fram Löfven till ytterligare fyra års socialistisk politik – de liberala vinklingar som Lööf skulle ha fått igenom, rör inte på minsta sätt den förfärande totalitära familjepolitiken i vårt land. Illa, illa – inte minst för Centerpartiet självt.

Culture Shock and Disbelief at the Swedish System

I was very glad to find your page and think it is very important to have these resources and viewpoints available.

I am a recent immigrant to Sweden from Australia. I moved with my three children to live with my Swedish husband, largely due to the fact that he had work here (and was unable to find a job in Australia) and, as a small business owner myself, my work is quite flexible.

I had always believed Scandinavia and Sweden to be a socialist utopia with fantastic systems to support families. At first I saw the free education, almost free childcare and many low-cost family activities on offer, and thought that things were fantastic. But upon enrolling my children into school and becoming part of society, I realised just how much is wrong.

My three children have been raised to be well behaved, independent and hard working. They attend school to learn and are expected to do well, they are expected to eat what they are given, follow the rules and use manners. These things were a given when we moved here, but things went downhill fast.

My first experience with the Swedish system was when my son began skipping mother-tongue classes at school. I was furious. Lessons are not optional, and it is important for him to keep up in English, which is a far more useful language to be proficient in, world-wide, than Swedish. Upon discussions with him, however, I was told that he wasn’t able to do anything during class because the children were throwing things around the room and misbehaving so badly that he couldn’t learn.

I spoke to the school and teacher, and this was confirmed. Whilst at the school I witnessed children beating each other up in the playground, whilst teachers stood by helplessly. Shocked, I believed that it must be because we live in an area with a high immigrant rate and believed the ‘bad area’ must be the cause of the behavioural problems. I very quickly pulled my son out of the school and enrolled all of my children into the prestigious English school, which advertises itself on its strictness and American-style discipline. But what I found there was that bullying and violence was common and bullies were offered counselling to help change their behaviour, whilst well-behaved children were given constant behaviour tickets for stupid trivialities such as forgetting to take off their shoes for class or lining up the wrong way.

My children very quickly learned how to swear, how to speak back, that violent behaviour towards them from other children (from the native Swedish children) went completely unpunished, that they need take no responsibility for their actions / behaviour, that they had every right in the world, and that if they didn’t like something they could call the police or social workers to get their parents in trouble.

After several months I was being held hostage by a nine-year old that if I didn’t do exactly as he wanted he was going to tell the school and police. I had phone calls from the school for not feeding my child (He was given nutritious meals and expected to eat them whether he liked the vegetables or not), for not abiding by my responsibility to send him to school every day (We took my children to Poland for four days for our honeymoon with some relatives who had flown to Sweden to visit) and for not clothing my child (He had refused to attend school until he found the jacket he wanted, which was in the wash and refused to wear anything else).

Meanwhile my eldest daughter was learning no Swedish, because her class was so badly behaved the teacher simply left the room and couldn’t cope as they had no rights to discipline the children. And my middle daughter was being relentlessly bullied at school with the bullies only offered counselling which led to her feeling depressed and suicidal.

After a year here, my children learnt all kinds of rude behaviour and backchat, refusing to submit to discipline such as having their phones taken away or being grounded.

Eventually it got to the point where I attempted to take my daughters phone for her rude behaviour, she violently wrestled the phone away from me twisting my wrists and received a slap in the face. No marks were left, and I feel the slap was justified and necessary, as do my family who were horrified at seeing the children’s behavioural decline.

I smacked my children at times when they were small, as is common / accepted in Australia but had not needed to do so for a long time. Next thing I am now being chased by Social Services for having broken Sweden’s anti-spanking law.

My children have learnt that they have won. That they can behave however they please, without any consequences.

We are a family of Australian citizens living temporarily overseas, conducting our private lives. My children have not been raised to become spoiled brats, and I don’t wish for this to happen now. I don’t wish to conform to Swedish standards. I find Swedish children on the whole to be self-centred, ill-mannered brats who would not be capable of functioning in the corporate world outside Sweden. I am not seeing success here on any level. Educational standards and behaviour are appalling, and my children would be better served growing up in the third world.

I am disgusted and furious that the state has the right to interfere in family lives, including children stolen from parents for non existent crimes such as home schooling, but cannot fulfil basic obligations such as protecting its citizens from crime.

I truly hope that organisations such as yours can begin to make a difference, and that at some point Sweden wakes up from its follies and looks at the true best interests of families and children, instead of attempting to impose its blanket ideologies, which are not supported by facts. Sweden is such a beautiful and progressive country in so many ways but is failing miserably in raising the next generation.

Renee Johnson, reneewasaweener@yahoo.com.au
Gothenburg, Sweden

http://www.barnensratt.se/index-en.htm

FÖRSKOLEBARN SKADAS AV PERSONALBYTE – ANKNYTNINGSBRIST

NÅGOT vi påtalat under många år, är den risk för skador på barnens empati, utveckling och hela liv, som bristen på anknytning till några få vuxna, och/eller anknytningar till flera vuxna på förskolan, som bryts, och bryts igen. Detta av ständiga personalbyten, något som blir värre och värre.

Risker och skador av sådant, är tydligen numera så uppenbara i vårt samhälle, att de inte längre kan förnekas, nonchaleras eller förtigas. Så fick i dag både förskoleanställda och psykologer komma till tals i radions P1.

Det är valår.  Låt inte politikerna slippa undan med de nu officiellt formulerade skadorna av bristande, eller brutna, anknytningar.

Den värsta kvinnofällan

Den värsta ”fällan’, för kvinnor. Och män. Och inte minst barnen. Ur artikeln: ” För två generationer sedan kunde de flesta familjer leva gott på en heltidslön, frun kunde vara hemma på heltid. För en generation sedan var det vanligt att kvinnan i en barnfamilj arbetade halvtid. I dag är normen heltid för samtliga. Hurra för jämställdheten? Systemet med hemmafruar var naturligtvis en kvinnofälla, men feminismens och även arbetarrörelsens feltänk kring detta gjorde ont värre: de försökte eliminera fällan genom att göra mannens prioriteringar till norm.

Ett annat sätt att tackla det på hade varit att göra halvtid som norm, för båda könen. Dela lika på lönearbetet och hemarbetet. Med andra materiella behov, i en annan ekonomi, med andra prioriteringar hade detta varit möjligt även i dag.

David Jonstad

https://davidjonstad.se/2018/04/09/den-sjuka-heltidsnormen/

Filmkritik mot socialistisk familjenerbrytning

Dagens (6/4) SvD skriver om den kände Sovjetkritikern och filmskaparen Zvjagintsevs hårda kritik mot det socialistiska samhälle som orsakat nerbrytning av familj och goda relationer:

”Hur ska vi då förhålla oss till denna svärta och dessa döda själar? Vad säger berättelsen om den tid och det samhälle där den utspelar sig?

Den som har sett Zvjagintsevs tidigare filmer, inte minst ”Leviatan” från 2014, förnimmer gärna kopplingar mellan ett samtida Ryssland i sönderfall och intima relationer i trasor, mellan institutionell korruption och anfrätta familjer.

I ”Saknaden” är kritiken på samma gång diskret och furiös”

http://www.e-pages.dk/svenskadagbladet/49581/article/711632/30/1/render/?token=5373cebcc73209e82f70703a3a08b7a5

Systemets skador på barn, relationer och mänskliga värden

Skadade barn. Ja, vi har barn omkring oss, som är skadade av ”systemet”. De hör inte vad vi säger. Svarar inte på tilltal. Talar själva med onaturligt hög röst. Talar i mun på varann… De bryr sig inte om sina föräldrar. Inte mer än vilken annan vuxen som helst. Som kommer och går. Mest går, sviker, är inte där, byts ut, inget att fästa sig vid, att anknyta till.

Så kan man höra nere på stan, mitt på Storgatan, en bittert, långvarigt skrikande, gråtande fyraåring i en familj, där pappan högt deklarerar: ”Sluta, sluta.! Annars får du inte vara med i vår familj”. Eller ett annat, gråtskrikande, hjärtskärande, litet barn där pappan säger: Jag pallar inte mer! Fattar du inte – jag pallar bara inte mer… ”

Familjerelationer bryts ner, anknytningar förstörs, liksom oerhörda mänskliga värden, något av der viktigaste i livet, goda förhållanden föräldrar- barn, går vi miste om med detta förfärande politiska tvångssystem.

Finns det då något som kompenserar? Finns det något som var viktigare ändå, när vi på ålderdomen, på dödsbädden, ser tillbaka: arbetet, karriären, pengarna…?? Låt er inte bedras längre. Tänk själv!

https://nwt.se/karlskoga-degerfors/kuriren-insandare/2017/03/14/inga-forbattringar-i-sikte