Svenska kyrkan och familjepolitikens tvång

ANDERS EKHEM, kyrkoherde och prost i Malmö, skriver  (här) om Svenska kyrkan, som låtit en palestinsk präst predika i kyrkan:

I dagarna har jag och mina kollegor blivit översköljda av fördömanden från människor som reagerat mycket starkt på att vi visat vår solidaritet med svenska muslimer och med människor av annan tro. Förutom ren rasism, islamofobi och antisemitism är ett genomgående tema att kyrkan inte ska vara politisk. Men om att vara en röst för ett gott samhälle är att vara politisk, då är det Svenska kyrkans roll att vara en politisk röst.

Med ett gott samhälle, menar väl Anders Ekhem ett samhälle, där Mänskliga Rättigheter respekteras.  Hur är det då med detta när det gäller vårt eget land.  Här en tillbakablick som rör just några förtrampade Mänskliga Rättigheter i Sverige:

Komminister Andersson i Lundby församling i Västerås manade oss föräldrar, att ge våra barn tid trots de ekonomiska påfrestningarna svensk familjepolitik innebar. Gunnar Helander, också i Våsterås,  gav oss samma uppmaning: ”Det skall ta tid att ha barn. Ju mera tid det tar, desto säkrare bygger man ett varmt och förtroendefullt förhållande till dem”, sade han.

Mot dessa uttalanden av dessa kyrkans män kan man ställa våra styrande politikers uppfattning som formuleras av Jämställdhetskommittén så, att barnen numera är så få, att det är orimligt att vården om dem skall få inverka menligt på yrkeskarriären (SOU 82:18 sid 50).

Som synes står uppfattningarna i konflikt med varandra. Hur har då den svenska statskyrkans högsta ledare,  våra biskopar, ställt sig i denna fråga?

Av de biskopsuttalanden jag känner till verkar de  sympatisera mer med Jämställdhetskommittén än med de nämnda prästerna i Västerås. Biskop Ingemar Ström var i en morgonandakt kritisk mot att skära ner kostnaderna för den kommunala barnomsorgen och vid ett möte i Stockholm ville han, att föräldrarna skulle lära sina barn att älska daghemmet som sitt hem. Biskop Lönnebo i Linköping  sade (Kyrkans Tidning nr 86/14), att utbyggnaden av barnomsorgen skulle ses som en ”positiv utmaning”. Biskop Stendahl i Stockholm lär ha uttryckt uppfattningen, att det är synd att  fly utomlands undan trycket i det svenska systemet – jag tänker på de syndfulla svenska familjerna på Åland, i exil undan det svenska hemundervisningsförbudet.

Av biskoparnas uttalanden att döma, var statskyrkans ledning väl inordnad  och sympatiserar med dagens makthavare. Och att döma av vad som skett efter kyrkans frigörelse och av Anders Ekhems text fortsätter man att vara PK, politiskt korrekt.

Vad har då bibeln att säga om familjepolitik?

Det jag kommer att tänka på är uppmaningen, att kvinnan skall lämna sin fader och sin moder för att hon och hennes man skall bliva ett.  Föga liknar det grunden för dagens skatte- och jämställdhetspolitik,  där det viktigaste är, att man inte skall vara ekonomiskt beroende av någon (mer än staten). Inte heller är det särskilt förenligt med de regler som innebär, att det är ekonomiskt gynnsamt att vara frånskild, vilket har resulterat i ett stort antal skenskilsmässor i vårt land.

Fjärde budet handlar också om familjepolitik: Du skall hedra Din fader och Din moder på det att det må gå Dig väl och du må länge leva i Ditt land!  Trots att Luther i sina förklaringar likställde våra översåtar med far och mor, så är  det ju sin far och mor man skall hedra, inte sin kung eller sin regering eller sin daghemsföreståndare.

Av detta anser jag och tydligen ansåg också våra Västeråspräster det, att dagens tvingande familje- och barnomsorgspolitk inte är förenlig med vad  kristendomen vill lära oss. Men biskoparna har inga invändningar. Biskoparna utsågs av staten och man skall inte klandra de översåtar som utnämner en. Och friheten från staten tycks inte ha gjort Svenska kyrkan mera frispråklig när det gäller förtryck i vårt eget land.

Kardinal Glemp i  polska kyrkan säger, att kyrkan ogärna lägger sig i politiken, men när rättvisa och människors värdighet utmanas, tiger man inte längre.  Är det kanske därför, som den polska kyrkan är en så folkkär och ett starkt stöd för människor i en svår tid? Och är det därför, som Svenska kyrkan inte är det ?

För visst är det väl så, att människors värdighet sitter trångt, när de inte har mycket att säga till om när det gäller hur de vill forma sitt eget liv eller vårda och fostra sina egna barn?

Krister Pettersson

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s