May a government condemn families to misery ?

The social democratic MP and full professor in National Economics, Mr. Bo Södersten was extremely critical towards his own party´s totalitarian family policies in Sweden. He wrote the following article (in Swedish) back in 1996, describing the high ”bachelor” tax of some 65% (today 69% as per Swedbank) making it impossible to support a family on what is left after taxes. Two incomes are necessary, and a family cannot resist to send their children to the almost free public daycare. His article ends with a still unanswered question Dömda till misär Bo Södersten May a government really have the right to condemn hard-working and highly educated young families to misery, only because they want to take the liberty to foster their children themselves ? 

Article published in the Swedish daily Sydsvenskan November, 1996.  Try Google  translate for a translation.

I Brännpunkten

Dömda till misär

Sverige  hade länge rykte om sig att vara ett av världens mest välmående och rättvisa länder. Men steg för steg har landet förvandlats till att bli något helt annat än vad det en gång var. Jag vill inte påstå att denna process gått omärkligt. Men, den har haft något smygande över sig. Skatteskruven har dragits åt undan för undan och skattetrycket är idag absurt högt. Den svenske medelinkomsttagaren som arbetar heltid, tjänar idag netto 310 000. Därav går 90 000 kronor bort i löneskatter (arbetsgivaravgifter, som han aldrig ser). Av lönen på 220 000 betalar han så 34 procent i inkomstskatt. Därtill kommer moms och punktskatter, som tar 23 procent av konsumtionen. Härtill skall läggas fastighetsskatt och annat. När skatterna summerats visar det sig att medelinkomsttagaren får behålla 35 procent av sin inkomst medan 65 procent går till skatt.

Det gör bland annat att alla jobb – även låglönejobb – måste vara högproduktivitetsjobb. För att få behålla 50 kronor i timmen måste personen producera för över 100 kronor i timmen. Det är inte lätt att hitta eller skapa sådana jobb. Det är inte att undra på att samhället idag måste betala en miljon människor i arbetsför ålder bidrag, för att de inte skall jobba.

Naturligtvis får vi igen en del i form av sjukvård, gratis utbildning och pensioner. Men vad den normale, produktive medborgaren får tillbaka i form av samhällsstöd står på intet sätt i proportion till hans skattebörda. Det ser en ineffektiv offentlig sektor, dödande av incitament, en våldsamt slösaktig offentlig konsumtion och ren social parasitism till.

Låt mig illustrera mitt resonemang genom att ta en höginkomsttagare, den arbetsamme universitetslektorn i Lund, som exempel. Mannen i fråga – det kunde lika väl vara en kvinna – tjänar drygt 500 000 kronor om året (han räds inte extraknäck). Av detta får han som bruttoinkomst efter arbetsgivaravgifter ut 400 000 kronor om året. Efter inkomst- och konsumtionsskatter återstår 200 000 kronor om året.

Detta är trots allt en tämligen hög lön. Borde han inte kunna leva gott på den?

Nu har vår vän två egenheter som visar sig ödesdigra. Den första är att han är gift och har fyra barn. Den andra är att hans hustru och han vill uppfostra sina barn själva.  Nu vänds höginkomsttagaren i sin motsats. Familjen om sex personer hyr en lägenhet för 7 000 kronor i månaden. Återstår så 10 000 kronor i månaden eller 120 000 kronor om året för en familj om sex personer att leva på. Så har plötsligt höginkomsttagaren och hans familj genom samhällets försorg förvandlats till en familj som tvingas leva med minsta möjliga marginaler.

Nu kan sägas att hans hustru också borde förvärvsarbeta. Men även med en akademisk utbildning är det inte alltid så lätt att finna jobb i Lund. Grundproblemet är dock något helt annat. Det är enbart av moralisk art.

Att ha ett barn på dagis i Malmöhus län kostar i år (1996) i genomsnitt 92 000 kronor.

Hade vår familj lytt regeringens påbud hade den varje år kunnat kvittera ut ett bidrag om ungefär 300 000 kronor för de fyra barnen (efter dagisavgifter). Detta belopp är betydligt högre än vad staten låter dem behålla i nettolön.

När de nu i stället vill fostra sina barn efter sina egna – och inte dagis – värderingar, får de inte en kopek i bidrag. Är detta rimligt?  För det första kan vi konstatera att dagens svenska stat ställer barnfamiljerna i en valsituation som är fullständigt absurd. Vilken tvåbarnsfamilj skulle i valet mellan dagisplatser och 150 000 kronor i kontantstöd välja det förra?

Praktiskt taget ingen, blir svaret. Dagens arrangemang leder till att vi får en slösaktig överkonsumtion av dagistjänster. Det förklaras av att barnfamiljerna har att välja mellan en groteskt uppskruvad subvention eller ingenting alls. Kostnaderna slås ju ut på alla skattebetalarna.

”Solidariskt” bär vi bördorna. Det djupare problemet är dock moraliskt.  Kan en stat verkligen ha rätt att ta ifrån sina medborgare 65 procent av deras inkomster och sedan fördela subventioner fullständigt godtyckligt?  Kan en regering verkligen ha rätt att döma hårt arbetande och högutbildade unga familjer till misär bara för att de vill ta sig friheten att uppfostra sina barn själva?

BO SÖDERSTEN professor 

Not: Bo Södersten var professor i nationalekonomi vid Göteborgs och Lunds universitet. Mellan 1979 och 1988 var han riksdagsledamot för socialdemokraterna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s