(S)okrates om (S)taten och barnen. A propå S-förslaget

Roland Poirier Martinsson skriver i en kolumn i SvD 11/2 (här) om nya s-förslag att gå in ännu fler av våra barn ännu tidigare i Statens uppfostringsanstalter. Texten återges i sin helhet:

Staten ska läsa sagor för barnen

Ska vi utan vidare tillåta att barn får höra vilka sagor som helst, påhittade av vem som helst, och lär sig andra åsikter än vad staten vill att de ska uppbära?

Sokrates ställde frågan för tjugofyra sekler sedan, i Platons dialog Staten. Och svaret? Nej, den rätten bör vi inte ge föräldrarna. Han anger skälet: Allt man lär sig i den åldern blir outplånligt och oföränderligt; därför är det viktigt att de första sagorna uttrycker ”föredömligt dygdiga tankar” – statens tankar.

Tre idéer ligger till grund för Staten. Först, statens styrka är det prioriterade värdet, inte medborgarnas lycka. Sedan, folket vet inte sitt eget bästa. Slutligen, strategin för att säkra statens stabilitet är att indoktrinera barn från födseln.

Platon har tydliga tankar om hur detta ska uppnås. Man sätter barnen i statens obligatoriska utbildningssystem innan de utvecklat varma känslor för sin familj, och innan de fått ta del av oreglerade föreställningar om vad som är rätt och fel. Vidare ska barnen ägas av det gemensamma, föräldrarna har ingen rätt att pådyvla dem sina osunda tankar. Och vad är i stället det sunda? Jo, att skolan undviker musiken, att studierna prioriterar yrken som är nyttiga för samhället.

Platons råd – att bryta sönder relationen mellan barn och föräldrar – är del av en större plan. Dels syftar den till att i vid bemärkelse utrota den traditionella familjestrukturen, vilket är en folklig njutning som staten inte har råd med. En del av åtgärdspaketet är att med tvång, ekonomiska styrmedel och utbildning göra samhället könsneutralt.

Dels syftar planen till att krossa de sektliknande gemenskaper medborgare tenderar att bilda spontant och frivilligt, bortom statens kontroll. Sådana leder till splittrade lojaliteter och blir en motkraft till staten. Det får bara finnas en meningsfull relation, den mellan individen och staten. Ur det förhållandet växer sedan friheten från alla andra beroenden. (Moderaterna kallar det för statsindividualism, och är för.)

Det finns också en diabolisk metaplan hos Platon. Det räcker inte att indoktrinera och tvinga människor att tänka och agera rätt. Framgången ska konsolideras genom att medborgarna övertygas om att indoktrineringen aldrig existerat, att den bara var en dröm. I ”verkligheten” skapades de på det här viset, ”i jordens inre, och Jorden själv, deras moder, förde dem till ytan”.

Med andra ord, människorna som formats av staten ska, när statens arbete är avslutat, tro att de inte blivit formade: de är på det enda sätt som människan kan vara.

Det är en hög målsättning. Sokrates får frågan om han tror den är möjligt att uppnå. Inte i den första generationen, svarar han. ”Men man kanske kan lyckas i den andra, och i kommande generationer.”

I veckan förde socialdemokratiska politiker på nytt fram förslag om obligatoriskt gymnasium och förskola från spädbarnsåldern. Allt oftare framförs åsikten att också den bör vara obligatorisk. Förr läste liberaler Popper. Nu läser de Staten istället – från en filosof till en annan.

Jag känner obehag.

ROLAND POIRIER MARTINSSON är författare och filosof, bosatt i Austin, Texas.

ENGLISH

Mr Poirier Martinsson refers to Sokrates and Platon who also wanted to reinforce the State by breaking down the relation between parents and their children –  and indoctrinate, both parents and children – in a way they cannot tell they have been victims of this indoctrination ….    just as is being done in Sweden, where parents are forced by a combination of extreme taxes and heavy subsidies to give up their kids to Public Institutions while being fed with a constant propaganda repeating that this is good for EQUALITY, GENDER, THE INTEREST OF THE CHILD etc.

Contemplating this, Mr Martinssons feels uncomfortable, he writes.

For all us victims of the totalitarian family policies in Sweden there is more than a feeling of uncomforted. We are condemned to a life in misery (as professor and former MP, Mr Bo Södersten has written)  due to our philosophical and religious view on what is good childcare for us and our kids.

Krister Pettersson

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s