Försynta frågor om totalitär familjepolitik

Annica Dahlström och Christian Sörlie Eriksson anknyter till sin tidigare artikeln i GP (27/3) om barns och ungdomars skrämmande psykiska hälsoutveckling i en ny artikel i GP med rubriken ”Ge oss valfrihet att ta hand om våra barn” (här). På frågor om underlaget för deras förra artikel, skriver de:

För tydlighetens skull vill vi till att börja med säga att alla siffror om ohälsa och arbete är hämtade från Socialstyrelsens Folkhälsorapport 2009. En heltäckande men skrämmande läsning som rekommenderas för alla som vill fördjupa sig ytterligare i ämnet. Detta är en sammanställning av all officiell, seriös statistik från Socialstyrelsen, Statistiska Centralbyrån med flera. Efter läsningen av Socialstyrelsens Folkhälsorapport tvivlar man knappast på att situationen är alarmerande.

De skriver också om alla kommentarer till förra artikeln i GP:

Vi trodde att detta var något som berörde och som det fanns behov av att diskutera, men kunde nog inte ana vidden av engagemanget. Uppenbarligen är det här något som vi i Sverige måste få upp till en civiliserad, transparent, ickepolitisk debatt där åsikten att vilja ta hand om sina barn är rumsren.
…Det stärker oss mycket att så många på ett så välartikulerat och genomtänkt sätt berättar om sin livssituation, vad man känner, vad man upplevt och hur man skulle vilja leva sitt liv. Det slående är att så många liksom vi känner en diskrepens mellan hur vi skulle vilja leva våra liv och hur vi lever. Det är uppenbarligen så att många med oss känner en ekonomisk styrning som inte stämmer med den inneboende övertygelsen om vad som är bäst för barnen

Sedan kommer de in på den ekonomiska styrningens storlek:

Då det kostar så stora pengar att bryta mot systemets regler har detta faktiskt blivit en klassfråga. De rika kan kosta på sig att bryta mot statens system om hur vi skall leva, de har råd att välja….. det är de svaga som drabbas. En föräldralön skulle motverka detta och på ett betydande sätt öka jämställdheten mellan familjer i Sverige.
En politiskt uppmuntrad förtryckarverksamhet drabbar dessutom ofta de kvinnor som inte håller med om att barn skall till dagis så snart det är möjligt. De blir mobbade och det krävs skinn på näsan för att kunna följa sin övertygelse om vad som är bäst för familjen. Att nu så många vill sätta sig upp mot detta är ett friskhetstecken.

—och därefter på valfriheten och hur denna skulle kunna utformas:

Vi kommer då osökt till frågan om valfrihet. Vi kan alltså konstatera att i stort sett alla är för en valfrihet eller åtminstone inte emot den. Valfriheten skulle rimligen bestå i att vi kan välja att vara med våra barn upp till treårsåldern och bestämma själva hur samvaron skall se ut.

Till slut frågar de socialminister Göran Hägglund:

Varför anser han att det är bra för barnet att mamma skall avbryta anknytningsprocessen efter sex månader? Vi ville fråga varför det är bra för våra barns psykiska hälsa att bestraffa dem som stannar hemma med sina barn i tre år med 400 000 kronor.

KOMMENTARER
Angående människors engagemang och skillnaden mellan dem – folket – och den bild Nomenklaturan i politik och media ger, har denna skillnad tidigt påtalats av professor Jörgen Westerståhl i Göteborg. Och GP är en av alla dessa tidningar, som nonchalerat detta likaväl som resultaten av alla IMU, TEMO, SIFU etc.-enkäter genom åren, vid vilka uppåt 3 av 4 tillfrågade önskar större valfrihet än vad (s)ystemet tillåter.

När det gäller den ekonomiska styrningens storlek, nämner artikelförfattarna 400 000 kr som bestraffning för tre års egen vård av sina barn. Med detta är mycket lågt räknat. Har en familj två barn och daghemssubventionerna är 150 000 kr per barn och år är det 300 KSEK x 3 år = 900 KSEK familjen går miste om i subventioner.

Och vård av två barn på dagis drar lika mycket resurser, som vad en heltidsarbetande skapar i ett låglöneyrke enligt SOU79:89 (civ ek Petra Lantz). Så, den som vårdar två egna barn utför ett lågavlönat heltidsarbete, men går miste om lönen, ca 250 000 kr per år. Under 3 år 750 KSEK.
Bestraffningen är alltså så hög som 900 + 750 = 1,65 miljoner kronor. Efter skatt kan diskrimineringen mellan två tvåbarnsfamiljer där en anpassar sig efter den totalitära styrningen och den andra har en annan – diskriminerad – åsikt, uppskattas till tre gånger 400 000 kr eller 1,2 miljoner kr.

Författarna konstaterar, att så gott som alla är för valfrihet, eller åtminstone inte emot den. Men bland dessa finns inte (s)-kvinnorna, som i sitt program Familjen i framtiden – en socialistisk familjepolitik, inte tillåter den minsta valfrihet och visar fullkomlig förakt för människors egna önskningar och för deras mänskliga fri- och rättigheter. Programmet kan laddas ner härifrån.

Därför kunde – och borde – artikelförfattarna ha skärpt sin fråga till Göran Hägglund och Alliansregeringen: Varför förvaltar ni en socialistisk, totalitär familjepolitik, när ni har utgett er för att vara ett alternativ till socialismen och säger er vara liberala? Och – varför verkar författarna så kuschade, indoktrinerade?, i sin frihetsönskan, att vi bara skall ha valfrihet tills våra barn är tre år gamla? Vad är det för fel på Föräldrarätten, på marknadsekonomin, på subsidiaritetsprincipen och på den högtidliga Europakonventionens Mänskliga Fri- och Rättigheter från 1950?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s