Psykologer i Göteborg om förskolans miljö och fara för barnen

Göteborgsposten hade den 3 juli i år en artikel (här) med titeln:
Psykologer i Göteborg ser en skola i kris
23 psykolger slår i ett upprop larm till stadens styrande politiker om förhållandena som råder i skolor och förskolor. Syftet är att lyfta frågan så att nödvändiga resurser tillförs.
UTDRAG UR ARTIKELN

Skolpsykologen ombeds komma ut en förmiddag och observera en förskoleklass där pedagogerna tycker att flera av barnen, framförallt pojkarna, visar olika former av koncentrations- och samspelssvårigheter. Det kan yttra sig som svårigheter att sitta still och vara tyst under samlingar, svårt att komma igång och arbeta med uppgifter, konflikter med klasskompisar både inomhus och på rasterna.

Psykologen har själv svårt att hänga med i vad pedagogen förklarar på grund av den stora oron i gruppen. —-
Ljudnivån är så hög att psykologen börjar få ont i huvudet.

Pedagogen försöker lugnt och varsamt återföra dem till sina platser, men hinner helt klart inte med innan det rör sig någon annanstans istället. Psykologen noterar att flera av de barn som sitter och arbetar ser frustrerade ut. Plötsligt utbrister en pojke högt och argt: TYST!! Jag kan inte tänka! Det försvinner i den höga ljudnivån och får ingen större effekt. Psykologen hinner se ett antal liknande reaktioner under den tid hon är kvar i klassen den dagen.
Då hon pratar med pedagogerna säger de att detta är som det brukar vara. De berättar också att utöver de oroliga pojkar de i första hand bett om hjälp med, är de bekymrade över ett antal barn som inte stör men som ofta klagar över huvudvärk och som blir allt mindre aktiva i undervisningssituationen.
När psykologen går därifrån känns det som en lättnad att komma ut i tystnaden. Hon är upprörd över klassens arbetsmiljö och tänker att om hennes egna barn hade det så här i skolan skulle hon ha ont i magen när hon lämnade dem på morgonen.

I förskola och skola vänjer sig personal sakta vid en allt sämre arbetsmiljö. Man vill inte klaga och det är ingen idé att vara kritisk för det finns inga pengar. Man vill inte misslyckas och man försöker i det längsta vara lojal till ett system som på sikt fungerar nedbrytande för både vuxna och barn.
Långvarig stress hos vuxna minskar bland annat förmågan till tolerans, tålamod och empati, vilket naturligtvis även drabbar barnen. I dag präglas hela enheter av stressymtom på grund av vuxnas överhängande känslor av otillräcklighet och maktlöshet, känslor som i slutändan också förs över på många av barnen.
Det innebär att många barn tillbringar tusentals timmar i en verksamhet som på alla nivåer genomsyras av en organisatorisk stress på grund av brist på tid, brist på personal, brist på lokaler och brist på material.
Resultatet blir att vi möter barn som tar konkret skada av att vistas i en miljö som inte klarar av att tillgodose deras behov. Rapporter visar på elevers psykiska ohälsa och på senare tid har allt fler föräldrar signalerat i media om oacceptabla situationer som råder på olika håll. Dock är det förhållandevis få föräldrar som orkar stå ut med tanken på att deras barn skulle tillbringa större delen av sin vakna tid på en plats där de inte får det stöd de behöver för att må bra.

Utöver mat, skydd och fysisk omvårdnad behöver barn också mänsklig kontakt och hjälp att känna sig trygga för att utvecklas normalt. Det är i relation till trygga vuxna som grunderna för känslomässig reglering, impulskontroll, empati och social kompetens utvecklas.
Små barn behöver ha få kontaktytor och stabila relationer för att kunna utveckla språk, självförtroende och självkänsla, vilket i sin tur utgör grunden för all fortsatt inlärning. Barn som inte får tillräcklig spegling, bekräftelse och vägledning under sina första levnadsår får bestående och oåterkalleliga psykosomatiska skador.

Långvarig utebliven eller inadekvat respons på barnets signaler leder till otrygghet och därmed stress och förhöjda kortisolhalter. När kortisolet ökar, hämmas samtidigt immunförsvar, avslappningsförmåga samt kognitiv, emotionell och social utveckling. För de mindre barnen kan förhöjda kortisolhalter leda till permanenta skador som omintetgör möjligheter till normal utveckling.

Enligt Skollagen 1 kap 2 § ska skolan inte enbart ge eleverna kunskaper och färdigheter, utan även … i samarbete med hemmen, främja deras harmoniska utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar. Ur samhällets perspektiv är de sociala målen minst lika viktiga som de kunskapsmässiga. Klarar vi av socialiseringsuppdraget idag? Vårt svar är nej! När resurserna tryter tenderar fokus att hamna på kunskapsmålen snarare än de sociala

VAD ANSER PSYKOLOGERNA SKALL GÖRAS MOT DETTA OERHÖRDA ELÄNDE? JO:

Vad som behövs
Vi vill att Skolverkets riktlinjer för gruppstorlekar efterlevs, då särskilt små barn inte klarar allt för många kontakter. Vi vill att Skolverkets riktlinjer för personaltäthet efterlevs så att barns behov av bekräftelse, pedagogiskt stöd och vuxen vägledning tillgodoses. Vi vill att stora satsningar görs för att kompensera den skada som skett till följd av den långvariga underprioritering som förskola och skola utsatts för. Vi vill att det i varje elevhälsoteam ingår psykolog, kurator, skolsköterska och specialpedagog.

Vi vill att särskilda resurser avsätts för att elevhälsoteamen ska garanteras utrymme att, i enlighet med Skollagens föreskrifter arbeta förebyggande, vilket forskning också visar är det som hjälper flest barn i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill att barns trygghet, utveckling och psykiska hälsa aktivt prioriteras i form av ekonomiska förutsättningar att anpassa verksamheten efter barnens faktiska behov.
Vi vill att förskola och skola ska ges de resurser som faktiskt krävs för att kunna ge varje enskilt barn optimala förutsättningar att klara skolans mål – de sociala målen såväl som de kunskapsmässiga.
Slutligen vill vi också att det i skolan, såsom det finns inom vård och äldreomsorg, ska finnas en generell anmälningsplikt för personalen vad gäller rådande missförhållanden.

JAHA. Så, inför allt detta elände i miljön i förskola och daghem och risker för barnens utveckling, kräver dessa utbildade specialister, psykologer MERA RESURSER TILL SAMMA SYSTEM !

Ännu mera resurser för att ta hand om de störningar som systemet orsakar…. Ännu mera skattepengar…. Ännu fattigare föräldrar som inte kan sig tid med sina barn ….

Och INTE ETT ORD om det helvetiska tvånget, den TOTALITÄRA FAMILJEPOLITIKEN, det oerhörda föraktet mot människors liv, val och rätt att forma sina liv och njuta värdet av sitt arbete – även om detta arbete är med de egna barnen.

Och varför inte det då? Förklaringen ligger till stor del i det faktum, att dessa psykologer är en del av systemet, är offentliganställda, är personer som inte vågar vara politiskt inopportuna av risken att bli ansedda som politiskt inkorrekta, att inte få befordran, att bli av med sina jobb ….

Så får eländet fortsätta i några decennier till. Till stor olycka för många föräldrar och barn i vårt land. Och till evig skam och vanära för de politiker som insisterar på det TOTALITÄRA TVÅNGET mot de undersåtar, som förr var fria medborgare i vårt land.

Krister Pettersson

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s