Pol. chefred. på Sydsvenskan, Heidi Avellan skriver i dag (här) under rubriken “Bara kärlek”
Barn må vara en gåva, men likafullt något vi valt. Något vi skaffar, av egoistiska skäl.
Med en liberal abortlagstiftning kan oönskade graviditeter avbrytas. I välfärdsstaten behöver ingen skaffa barn för att trygga sin ålderdom. Med stöd från staten kan vi klara oss själva och slipper ligga andra till last.Det som historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren kallar statsindividualism: Staten stöder individen, som kan välja sitt liv. Oavsett släktband.
Staten stöder individen, som KAN VÄLJA SITT LIV, ljuger Avellan. Medvetet, så klart, ty hon är själv en av de främsta när det gäller att hata, slå ner på, diskriminera de föräldrar, som själva vill vårda och fostra sina barn, välja sitt liv.
Och i dagens artikel understödjer hon den socialistiska propagandan om att föräldrar är otillräckliga, outbildade, farliga för sina barn (se s-programmet Familjen i framtiden). Detta genom att utnyttja / tolka Felicia Feldt:
Hon beskriver ett kaos av flyttningar, fylla och promiskuöst sex och mitt i detta – och en växande flock av hungriga ungar – står personen som är hennes mamma: en omisskännlig Anna Wahlgren, guru för generationer föräldrar med Barnaboken, praktiska och självupptagna råd om barnuppfostran, från sova-hela-natten-i-egen-säng till tonårsnojor.
Sedan fortsätter Avellan med att göra sig löjlig över (andras) goda förhållanden mellan förläldrar och barn:
Du ska hedra din fader och din moder … Plötsligt är babylyckan inte egoism, utan altruism. Självuppoffring. Barnet ska visa tacksamhet.
En annan reminiscens som inte är helt lätt att förstå är den absoluta rätten att ärva en förälder…..
Det gällande laglottssystemet … lever kvar idag, när staten annars förhåller sig till individer.
Att slopa detta tvångsarv vore att ta steget fullt ut.
Statsindividualismen är en svensk kärlekshistoria.
Den ger plats för kärleken. Den hjälper oss att skaffa barn – eller låta bli. Den ger oss möjlighet att lämna dåliga relationer. Den accepterar nya familjekonstellationer. Den låter individen välja sitt liv.
Som slutkläm upprepar Avellan lögnen om hennes favorit – “ism”: “Den låter individen välja sitt liv”.
Dubbelmoralen och kryptosocialismen har i Avellan en fenomenal utövare. Ingen kan utmana henne som Hycklarnas Drottning.
Men – till hennes försvar kan bakom detta, som i många andra fall, finnas egna, misslyckade, tragiska relationer till partners och egna barn – något som kan ha skapat de trauman som ligger bakom Avellans omdömeslöshet.
Men att hennes tidning, Sydsvenskan, som kallar sig liberal, låter detta fortgå, är anmärkningsvärt.
Krister Pettersson
