Are foreigners more alert to negative effects of Swedish style public daycare?

May we hope that foreigners will be more alert in protesting Swedish style socialist Utopian life and collectivistic upbringing of our children?  Excerpts from the article in Irish Independent:

”Have we women forgotten how to think for ourselves? I am convinced that Donna is not alone in wishing to be with her children.

Women are not a homogenous group. Many of us certainly wish to pursue a career while our children are small and of course we should be facilitated to do that. Many others, however, feel very compromised by leaving our small children in daycare facilities for long hours while we participate in the world of work”

Politisk fostran av våra barn – några effekter

Usel skolmiljö, katastrofala skolresultat, lärare och föräldrar – misslyckade, skyller på varandra ….

Sällan sägs något om utvecklingen i ett längre perspektiv – om vad som hänt sedan 70-talet. Ändå finns en viktig del av förklaringen i familjepolitikens vård och fostran av barnen på offentliga institutioner.

Våra barn har reducerats till “förvärvshinder”. Mycket litet tid med föräldrarna. Och många vuxna på dagis/förskola, som kommer och går. Barnen lär sig, att det bara gör ont att fästa sig vid någon som byts ut, som försvinner, som lämnar bort en ….  Familjepolitiken innebär försämrad anknytning till föräldrar, och därmed bristande respekt för auktoriteter, som lärarens.  Men desto mera anknytning till kompisar och deras annorlunda värderingar.  Föräldrar och lärare ger vi f-n !

Bland andra har de kanadensiska forskarna Gordon Neufeld och Gabor Maté visat detta i sin bok “Våga ta plats i ditt barns liv”.  Logiskt och mycket tydligt, åtminstone för den med livserfarenhet och blick över en lång utveckling. Men också något som snabbt sopas under matten av Nomenklaturan i svensk politik och media liksom andra negativa effekter av den förfärande politisk-ekonomiska styrningen av barn och föräldrar i vårt land.

Krister Pettersson

Det riktigt svåra – att erkänna familjepolitikens negativa effekter

Maria Ludvigsson skriver i dagens SvD (6/11 -här) om de ständigt ökade sjukskrivningarna, inte minst för kvinnors psykiska hälsa.  Rubriken är :

”Har Strandhäll någon plan för det riktigt svåra?”

Det riktigt svåra är alltså den ständigt ökande, inte minst psykiska, ohälsan i landet.

Den nya ministern (s) har säkert ingen plan?  Ty för att ha någon plan alls, måste man rimligen först erkänna, att det finns ett problem, ett behov, som måste åtgärdas med mått och steg att planera.

Eftersom en stor del av problemet – sjukdomsorsakerna – tveklöst ligger i den hårda ekonomisk-politiska styrningen mot socialisternas utopiska, manliga ideal – som ingalunda passar många kvinnor, kommer socialisten Strandhäll med kollegor att fortsätta, att sopa sådant under mattan.  Tills en dag sambandet mellan den tvingande familjepolitiken och människors försämrade psykiska hälsa, den usla skolmiljön och andra negativa effekter inte längre kan döljas. De kanadensiska forskarna Gordon Neufeld och Gabor Maté är några, som pekar på sambanden och som nonchaleras av Nomenklaturan i svensk politik och media.

Forskningen om katastrofskola och familjepolitik

Den välkända psykoterapeuten Louise Hallin reagerar med ilska på att regeringens utredare öppnar för att göra det svårare med obetald föräldraledighet (här).
– Det är helt otroligt, vilken provokation att föräldrar väljer att vara hemma med sina barn, säger hon ironiskt ….  och slutar med att säga:

– Många barn i skolan uppvisar klassiska separationsproblem till följd av att de lämnats iväg tidigt, ibland före ett års ålder. Det gör att man inte kan lita på vuxna människor och därför blir inte vuxna auktoriteter för dem. Det finns bra skolor och lärare och material, men unga ”dissar” vuxengenerationen. Och sedan tror man allt ska kunna korrigeras i skolan, säger hon.

SAMBANDET MELLAN DEN USLA SKOLAN OCH DAGENS FAMILJEPOLITIK  påtalas alltså av Hallin.  Ett samband, som politikerna inte vill se, men som för oss livserfarna människor är så tydligt:

  • Ju mindre tid för barnen  med sina föräldrar – desto sämre anknytning.
  • Ju sämre anknytning – desto mindre erkännande av och respekt för vuxna som auktoriteter.
  • Barnens anknytning blir stark till andra barn – kompisanknytning.
  • Och föräldrar och lärare ger vi fan ….

Denna logiska utveckling beskrivs tydligt av de kanadensiska forskarna Neufeld och Maté i deras bok Våga ta plats i ditt barns liv.  Kan vi hoppas på, att någon enda svensk skolpolitiker erkänner att denne/han/hon/hen läst en bok om att forskningen så tydligt pekar på förfärande följder, också för skolan, av den så omhuldade, totalitära och  SOCIALISTISKA JÄMSTÄLLDHETS- OCH FAMILJEPOLITIKEN i vårt land ?

Kvinnokampens framgångar – och hyckleri

DEN NOTORISKT HYCKLANDE politiska chefredaktören på Sydsvenskan, Heidi Avellan, skriver i dagens (25/10) tidning om ”Kvinnokampens framgångar” (här).  Hon avslutar sin text med:

Så visst har det blivit bättre:

Ensamma mamman är inte stigmatiserad – och får hjälp med att försörja barnet. Statsindividualismen ger styrka. Kvinnan är fri att välja sitt liv.

”Fläckfri kvinna, eller fri”  är rubriken på Avellans text.  Kvinnokampen skulle alltså ha lett till att det tidigare moraliska ”kravet” på en kvinna att föra ett ”fläckfritt” leverne nu har försvunnit och ”kvinnan är fri att välja sitt liv”.

Fast, och här är Avellans hyckleri monumentalt, ständigt återkommande, ensidigt och förbaskat tjatigt …. Om en kvinna har egna idéer om vad som är viktigt att arbeta med, att ägna sig åt än vad den rådande politiska makten, Staten, har. Ja då är hon intet värd, då är hon en cupcakebakande parasit, till skada för sig själv och sin omgivning. Som så ofta sagt – skrivet – av hycklerskan Avellan och hennes kollegor. 

Nej, den kvinnan med egna idéer är inte fri att välja sitt liv – inte utan Statens ekonomiska bestraffning i miljonklass. Och inte utan Avellans antliberala, intoleranta, hatfyllda spyor.

Avellan är en skam för en tidning som fram till 90-talet var liberal och fortfarande kallar sig det, trots att motsatsen regelbundet bevisas på flertalet av tidningens redaktioner.

Krister Pettersson

Politiskt tvång gör kvinnor sjukare

SvD´s ledare 16/10 av Sanna Rayman har rubriken ”Sjukskrivningarna har blivit jämställdhetsfråga” (här). Ledaren citerar ekonomen Mattias Lundbäck, som tidigare har arbetat som sakkunnig med just sjukförsäkringsfrågan på regeringskansliet. Han pekar ut pudelns kärna på sin blogg (ekonomism.us):

”Det som är uppenbart är att kvinnorna i dag står för en mycket större andel av sjukskrivningarna än tidigare och att kvinnornas sjukfrånvaro ligger på en rekordhög nivå. Vad det än är som driver sjukfrånvaron och urholkar statens finanser är det uppenbart att detta något drabbar kvinnor mycket hårdare än män…”

Ledaren fortsätter:

Att detta är en jämställdhetsfråga torde vara uppenbart. Många kvinnor finner nog att kombinationen av yrkesliv och hemansvar inte går ihop – och den stress som det skapar gör folk sjuka.

Dessvärre är den politiska instinkten på området ganska enahanda, dvs man landar genast i slutsatsen att det är hemansvaret som ska kapas. Men det är inte säkert att detta är lösningen som alla kvinnor önskar sig.

Att med politisk tvångsstyrning vilja göra om oss människor-medborgare för att passa det socialistiska Utopia har nu, i tydliga siffror, visat sig vara i konflikt med, inte bara de Mänskliga Rättigheterna enligt Europakonventionen, utan också med människans gener – de mänskliga egenskaper, som gjort vår art så enastående framgångsrik. Gener, som ändå, när det gäller många kvinnor inte är tillräckligt Utopiska, inte tillräckligt jämlika mannens. Ty det är ju Mannen, som gjorts till norm för den utopiska människan, vilket är en förklaring till, att många kvinnor känner sig missanpassade, kluvna, sjuka av den påtvingade hanlika blåbärslikheten i vårt land.

Krister Pettersson

Alliansens skamligt ”ofullbordade” problemformulering

Tove Lifvendahls ledare i dagens SvD (10/10) har titeln ”Alliansens ofullbordade” (här). Ledaren handlar om Alliansregeringens oförmåga, att ändra för landet skadliga politiska tilltag som t ex den kvardröjande s k värnskatten. Och dess oförmåga, att motivera varför sådant är skadligt för landet. Ett annat exempel är Alliansens förslag att öka studenters låneandel och minska bidragsdelen. Tove skriver:

Minns ni debaclet med studiemedlen i våras? Alliansregeringen aviserade att lånedelen i studiemedlen skulle höjas och bidragsdelen sänkas. Det blev liv. Studentlobbyn rasade, särskilt den S-märkta. ”Men alltså, hur tänkte ni när ni lade fram det här förslaget om att studenter ska skuldsätta sig mer?” frågade journalisterna ackompanjerade av bekymrade privatekonomer som konstaterade att det skulle bli problematiskt för de unga högutbildade att dras med stora skulder.

Där slutade resonemanget, redan efter halva tankevarvet. Ändå backade regeringen in i hörnet och drog tillbaka förslaget. Men det fanns en alternativ väg. Den hade inneburit att möta de upprörda studenterna, journalisterna och privatekonomerna så här:

Det verkliga problemet är att utbildningspremien i Sverige är för låg. Det vill säga: det lönar sig för dåligt att utbilda och förkovra sig. Högutbildade får i dag svårt att betala av sina lån för att deras ekonomi trots universitetsexamen inte ger dem tillräckligt mycket kvar efter skatt. Så kan vi inte ha det…

Alliansens oförmåga eller ointresse av att anlägga moteld mot vänsterns problemformuleringshegemoni är en av anledningarna till, att väljare förståeligt söker nya politiska alternativ.

I fallet med vår kamp mot tvång och ofrihet i familjepolitiken, vore en självklar borgerlig / liberal ståndpunkt att ifrågasätta vänsterns tes, att ”arbete med egna barn inte är arbete – men väl arbete med andras barn”. Eller att ”vårdnadsbidrag  är en kvinnofälla” om att också hemarbetande får en obetydlig, men dock andel av de oerhörda subventionerna till offentligt barnomsorg. Men Alliansen har med sin ”arbetslinje” inte ändrat på denna vänsterns verklighetsbeskrivningshegemoni, utan låtit socialisternas lögner och halvsanningar stå opåtalade, oemotsagda – utan alternativen formulerade och klart utsagda.

Denna Alliansens ovilja, att angripa vänsterindoktrineringens skadliga problemformuleringar är en stor besvikelse för oss frihetskämpar – och det är en förolämpning mot svenska folkets förmåga att trots decennier av indoktrinering fatta de enkla samband och verkligheter, som trots allt kan beskrivas rätt enkelt – som t e x genom Lafferkurvan som Tove nämner i SvD-ledaren.