Heidi Avellan är värst för familjen !

”Familjen är värst” är rubriken på

dagens opinionsbildande artikel av pol chef red Heidi Avellan i dagens Sydsvenskan (här).

Utgående från läskigheter som föräldrars önskan om barnens könsstyrmpning och liknande, påstår Avellan, ”att familjen är värst”, att ”barnens bästa” måste värnas, att svenska lagar skall råda …. Om konflikten mellan vissa svenska lagar och några mänskliga rättigheter sägs intet.

Nej – i denna Avellanska text finns inte ett ord om liberalism – bara ett svamlande om mänskliga rättigheter och lagar i Sverige utan analys av motsättningar dem emellan, bara ett försvar för de politiska övergreppen på familjers och föräldrars frihet i Sverige:

Beslutsfattarna ska ta barnets parti mot gamla uppfattningar och mot mamma och pappa. Det kan kännas som ett intrång i valfriheten och privatlivet och kanske rentav lite kränkande. Men i regel går det att leva med.

För det görs för barnets bästa – och det intresset är gemensamt för samhället och familjen.

Samhället tar ställning för barnet som är svagare än sina föräldrar, men likafullt en individ som själv måste få välja sitt liv.

 Övergrepp på vissa mänskliga rättigheter, som Skyddet för familjelivet, som Föräldrarätten – föräldrars rätt att välja vård och fostran av sina barn enligt egen övertygelse …  är intet värt mot (s)amhällets och Avellans trollformel ”barnets bästa”. En klyscha, ett ”högre värde”, som tas till för att försvara vilka politiska övergrepp som helst i vårt land – som tvångsomhändertagande, som splittring av familjer, som dagistvång, som kriminalisering av hemmaskolning…  Övergrepp, med lagars stöd, som gör våld på mänskliga rättigheter, utan att det finns något allmänintresse, eller någon annans mänskliga rättigheter,  som väger över.

Sådant bryr sig inte Avellan om att diskutera närmare: Föräldrar kan tvinga barn till förfärligheter – alltså skall det vara fritt fram att ta ifrån föräldrar möjligheten, att också i andra sammanhang själva bedöma och välja, vad som är ”deras barns bästa”, vad som är bäst för just deras familj, vad som är känns bäst hos just den enskilda familjen och familjemedlemmarnas inbördes relationer.

Så blir slutklämmen den vanliga avellanska – antiliberala, onyanserade, RÄTT! eller FEL! – lömskt, hycklande :

I bästa fall blev denna debatt en liten påminnelse om att välvilliga myndigheter inte får anpassa den kärna av normer som gäller alla i Sverige, som respekt för lagarna, för demokratin och mänskliga rättigheter och varje människas lika värde, efter urtida traditioner. Vad än familjen säger.

Sverige får aldrig svika de barn som behöver samhällets stöd.

För Avellan är familjen en styggelse. Här i landet råder Statsindividualismen, och Avellan är dess onyanserade och antiliberala propagandist !

Och Sydsvenskan tillåter inte, att sådant hyckleri och lömskhet – kryptosocialism – från tidningens pol chefred Heidi Avellan påtalas i tidningens spalter.

KRISTER PETTERSSON

Vi är första generationen som inte ska känna skuld

Johan Hakelius skriver sant och sarkastiskt (här) i AB:

Vi är första generationen som inte ska känna skuld

Här ska ni få höra något som är töntigare än mittbena och tejpade glasögon: att känna skuld. Det är 2012. ­Känner man skuld kan man lika ­gärna börja dansa menuett och ägna förmiddagarna åt att ondulera håret också.

Psykologen Eva Rusz skrev en debattartikel här i tidningen (AB) i förra veckan. Det var en rak och direkt sak: Man bör inte sätta barn under två år på dagis. De behöver få anknyta till sina föräldrar under sina första år. Får de inte göra det, kan de få känslomässiga problem längre fram i livet.

Jag har inte läst den forskning som Eva Rusz plöjt igenom, så jag tänker inte polemisera med henne. Men om jag nu skulle vilja det, så vet jag åtminstone vad jag borde göra. Idén är rätt enkel.

Jag borde bemöta hennes argument.

 Hänger ni med? Läsa det hon skrivit, granska det hon påstår och gräva fram uppgifter som talar mot hennes ståndpunkt.

Fortfarande med? Bra. Ni verkar tillhöra en minoritet. För Eva Rusz fick mothugg. Men i stort sett ingen kritiker bemötte hennes ­argument, annat än i förbigående. Det vanligaste ­ordet var i stället olika former av ”skuldbelägga”. ”Lägg ­inte skuld på arbetande mammor”, ”Eva, du skuld­- be­lägger många föräldrar med knappa resurser”.

Annorlunda uttryckt: Eva Rusz gör fel, inte för att det hon skriver är fel, utan därför att det hon skriver är jobbigt att läsa. För att borra ännu djupare i det outtalade: Det är alltid fel att få någon att känna skuld.

Är inte det intressant? Vi är tydligen den första generationen som inte ska behöva känna skuld för något. ­Vilken tur.

 Fast det funkar ju inte så. De flesta av oss känner skuld. Det är en följd av att vi har samvete. Det finns ­ diagnoser för folk som saknar ett sådant. Det intressanta är förstås om vi har anledning att känna skuld eller inte. Och det för oss tillbaka till vad Eva Rusz ­ påstår i sak. Det kritikerna struntar i.

Låt oss anta att vi har dagis, inte för barnen, utan för föräldrars självförverkligande och en skattehungrig stat. Att de pedagogiska svep­skälen till att lämna bort en ettåring fem dagar i veckan, är just svepskäl. Att vi byggt in oss i ett samhälle där det både krävs jättelöner och självuppoffring för att ge små barn vad de behöver.

Om det är så, bör vi ­inte ­känna skuld? Vi gör ju fel, trots att vi vet bättre.

Strindberg: Tänk själv !

August Strindberg dog för 100 år sedan idag. Han var mycket misstrogen mot auktoriteter. ”Tänk själv”  menade han.

En annan gigant med samma inställning var t ex Wilhelm Moberg.

Giganternas tid var för länge sedan. Idag har vi inga sådana bland oss – och de som kunde vara våra giganter är ofta beroende – avlönade  - av det offentliga, av politikerna, av auktoriteterna – inom universitet, domstolar, vårdinrättningar: det offentliga …  Utan ”giganter” och alltför få vanligare människor, som kan och vågar tänka själva, är vår nation offer för en förtryckande / förnedrande politisk likriktning och styrning av t o m det mest intima av våra liv.

Vak upp, tänk själv, känn själv, och säg ifrån så det hörs !

 

Dagens Sydsvenskan (ob.lib) – inte ett uns liberalt

Dagens (12 maj) Sydsvenskan innehåller sina vanliga ”opinionsbildande” texter  till försvar för landets totalitära familjepolitik. (Här) förlöjligar Heidi Avellan, som vanligt, de föräldrar, mammor, som väljer att vårda och fostra egna barn i stället för andras – de bakar bara cupcakes. Och tidningens ledare idag behandlar KD´s familjepolitiska förslag – i kollisionskurs med resten av alliansregeringen – skriver man. Rubriken över ledaren är ”Hemma bäst, för KD”, detta eftersom KD inte vill ha mera politisk styrning över föräldramånaderna, varför rubriken är missvisande i syftet att låta förstå, att KD inte vill försvara människors frihet utan tvärtom – som de andra partierna tvinga föräldrar – inte till dagis men till hemmavård.

I de nämnda texterna finns inte ett uns av liberalism, eller respekt för liberalism och människors frihet – trots att tidningen fortsätter att kalla sig liberal.

Förskola före två års ålder kan skada barn

  Debattören Eva Rusz.

Psykologen Eva Rusz: Brist på närhet kan ge allvarligare men än barnfattigdom

är rubriken på hennes text i Aftonbladet (här)

KOMMENTAR

Vikten av små barns anknytning till några få vuxna är sedan länge påvisad i modern forskning. Äntligen vågar en svensk psykolog uttala detta i en svensk tidning – och få sin text publicerad  !!

Som alla andra forskare och sanningssägare, kommer hennes artikel, liksom t ex de kanadensiska läkarna Gordon Neufelds och Gabor Matés forskning och skrifter om detta, att nonchaleras av den styrande nomenaklaturan i politik och media i vårt land.

Detta till fortsatt stor olycka för många föräldrar och barn, som är offer för svensk totalitär familjepolitik i klar konflikt med några viktiga mänskliga rättigheter.

Haros nya ordförande Ingvild Segestam

Haro har fått ny ordförande – Ingvild Segestam. Hon presenteras här och skriver:

”Att engagera sig i Haro känns som en demokratisk skyldighet. Utan ideella föreningar finns ju ingen motvikt till den statliga maktstrukturen. Utan tvångströjor av politisk korrekthet kan Haro ge barn och föräldrar i Sverige en röst så att någon slutligen vaknar och hör.  Sverige behöver en kovändning från att upphöja systemet mer än människan, karriären mer än familjen. Och kanske får mina fem barn uppleva ett Sverige som stödjer och erkänner den viktigaste uppgift en människa kan ha – föräldraskapet.”

Mycket vackert och klokt sagt av Ingvild ! Samtidigt som det är förfärande, att det skall behöva sägas i vårt land.

Vi gratulerar till förtroendet Ingvild fått som ordförande i Haro och som en av de främsta kämparna i vår gemensamma kamp för människors frihet och mänskliga rättigheter i vårt land.

Totalitarian Sweden – the case of Domenic Johansson

Swedish media and Swedish politicians talk a lot about the great importance and value of Human Rights.

 

However, in cases where parents have an opinion of their own like in the case of Domenic, Swedish politicians gravely violate the Human Right listed as number 2 of the first amendment protocol of the European Convention on Human Rights from 1950. The situation is the same for all home-schooling parents, many of which, after the new school law was passed by ignorant Swedish MP´s, now have gone into political exile (at Swedish speaking isles of Åland, part of Finland where Human Rights are respected).

 

Political steering of parents and the upbringing of their kids is heavily controlled by the political system of confiscatory taxes in combination with almost free public daycare. A system, which British sociologist and researcher Patricia Morgan compares with the Soviet Union in her book Family policy, family changes. Sweden, Italy and Britain compared (CIVITAS).

 

ON THE WEB-PAGE http://www.redicecreations.com/radio/2012/04/RIR-120415.php

you will get the full story by Domenic´s parents. The presentations of the radio program is: Christer Johansson – Hour 1 & 2 – Abduction of Domenic Johansson by Swedish Social Services April 15, 2012 In this special two hour program, we discuss the disturbing story of a child, Domenic Johansson who was abducted by Swedish social services over ludicrous claims. The child’s father Christer Johansson explains the outrageous actions by the Swedish government. Christer and his wife Annie wanted to homeschool their child as he did not feel well in the noisy state school. At this time, homeschooling was still legal in Sweden. The family had planned to move abroad to India, Annie’s home country and take part in humanitarian work, bringing their son. The then-7-year-old homeschooler was abducted from an airplane bound for India by police after his parents refused to stop educating him at home – and that was in June of 2009. The boy remains in state custody, completely isolated from his parents. We’ll discuss the inhumane, cruel treatment of Domenic and his parents and the lie that says Sweden is the ”social utopia.” We uncover the dirty tyrannical government of a seemingly ok society. Christer also mentions that he is not alone. Thousands of children have been taken by Swedish authorities for ridiculous reasons, one because the mother ”talked too much on the phone.” Where are the children? Why aren’t Swedes saying anything? —— FOR more information on other home-schooling parents victims of Swedish totalitarianism, visit www.rohus.nu