Fatima Wiklund skriver följande på föreningen Barnens rätt till föräldrarnas tid´s hemsida (här):
När säger vi stopp?
Vi talar ofta om människans värde, om värdegrund och om hur viktigt de är att vi ser henne för vad hon är och har potential att bli. Vi talar också mycket om hur viktigt det är att ge våra barn de rätta verktygen för att bli det de vill bli – att anamma världen.
Jag behöver inte öppna tidningen eller slå på radion för att se/höra hur vårt samhälle har utvecklats. Jag behöver bara kliva ut, över min dörrtröskel, och öppna mina ögon och se helheten omkring mig, förbi mina egna fördomar. För hur självkritiska vi än må vara, bär vi alla på fördomar, stora som små.
Självklart tycker jag att vi bör se över vår sjukvård, hur vi behandlar och tar hand om sjuka och äldre. Jag tycker också att vi bör se över vårt skolsystem, i vars vimmel våra barn/ungdomar riskerar att försvinna. Och många lärare drabbas av utmattning, och i förlängningen likgiltighet, inför arbetsbördor som de inte orkar med. Man skär ner, sparar in, och resultatet blir, om du haft oturen att sätta ditt barn i fel skola, att just ditt barn inte får de förutsättningar hon behöver för att utvecklas fullt ut – utan hamnar bland de bortglömda.
Vad hände med människovärdet? Varför ska etnicitet eller föräldrarnas ekonomiska resurser spela in? Är inte dessa barn oskrivna blad och författare till sina egna livsberättelser? Hur kan de bli det de är avsedda att bli om de inte får föra sina egna pennor utan, i stället, blir placerade i fack och där bortglömda?
Jag besökte en skola idag, min gamla, och gick därifrån med en klump i magen. Jag skulle ha kunnat ta ett barn därifrån utan att någon hade märkt det. De så kallade rastvakterna syntes inte till. Självklart är det ett gyllene läge för mobbarna att fortsätta mobba.
Tänk så hemskt att vakna varje morgon med en klump i magen inför tvånget att gå till en skola där ingen ser eller hör en, att återigen bli påmind om att man inte räcker till.
Fy så hemskt! Hur kan vi låta detta fortgå – och varför? Vart har vår medmänsklighet och empati tagit vägen? Hur kan vi tillåta vårt samhälle att utvecklas på detta vis?
Politikerna som bestämmer är valda av oss medborgare; de har förtroendeuppdrag som vi väljare gett dem. Men när de väl blivit valda ser det ut som om de slutar lyssna på sina uppdragsgivare, för att, i stället, bli blint lydiga tjänstehjon åt sina respektive partiledningar.
När ska vi medborgare sätta ner foten och säga ”nu får det vara nog”?
Jag drar min gräns här och tycker att de är förfärligt att dagens barn/ungdomar tar livet av sig för att de inte ser någon annan utväg. Är det ungdomars självmord som krävs för att vi vuxna ska vakna? Räcker ens sådana monumentala tragedier för att vi ska reagera?
Ensam är inte stark; starka blir vi bara om vi tillsammans drar åt rätt håll!
Fatima Wiklund , fatimawiklund@yahoo.com
Gävle , Sverige | Torsdag, 13-03-14
ANGÅENDE FATIMAS FRÅGA:
Liksom Fatima, gör många av oss äldre samma betraktelse av utvecklingen i vårt samhälle-en utveckling som är förfärande vad gäller barns och ungdomars fysiska och psykiska hälsa, deras anpassning, deras värderingar, deras relationer till nära och kära ….
Och vi röstberättigade medborgare hade visst kunnat säga stopp – det finns ju fortfarande några politiker att rösta på. Några, som ser tragedin av det (s)tatliga dagistvånget, av den s k (S)tatsindividualismen.
Men – de, och vi själva, har svårt att komma igenom samhällsbruset. De – och vi – tystas ner. De – och vi – anses aparta, konservativa, urmodiga ….
Och vem anser det, jo de jag kallar nomenaklaturan i landets politik och media. De människor som syns och hörs – som har tillträde till talarstolar och plattformar för att nå ut.
Och de är människor, som gynnas oerhört av dagis-åt-alla systemet. De kan ägna sig åt sin karriär, de får barnens vård och fostran betald, och de har taskiga relationer till sina barn, men vet inte inte av något annat. Och de, och alla vi andra, är djupt indoktrinerade och indoktrinerar varandra i sina kotterier. Under decennier har vi fått höra i alla sammanhang deras propaganda om hur viktigt det är med JÄMSTÄLLDHET, BARNENS BÄSTA, GENUS etc.
Och så gott som allt negativt som kommit av dagistvånget i vårt land, hyschas ner, döljs, förtigs, sopas under mattan.
Det är därför våra styrande politiker kan ta lätt på de många enkäter av IMU, TEMO, SIFU, SOM etc som genom åren visat, att minst 2 av 3 tillfrågade, vill ha en lättnad i den totalitära, politisk-ekonomiska styrningen av våra barns vård och fostran. En styrning klart i konflikt med flera mänskliga rättigheter enligt Europakonventionen från 1950 – vilket också förtigs.
Krister Pettersson
